Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

De tre musketörerna gör Amsterdam

21/10 - Magnus Kvist  


Förberedelser
Efter S:t Eriksloppet (1:20:39, den 11/9) bestämde jag mig för att sikta på ca 2:50 i Amsterdam. Strax därefter kom dock en kortare sjukdomsperiod som följdes av ett svagt Hässelbylopp (37:32, den 10/10). Då insåg jag att det skulle bli mycket svårt för mig att lyckas uppnå detta mål. De sista träningspassen, främst med klubbkompisarna i studenterna, indikerade ändå att dryg 4:00-fart inte kändes helt främmande som lämplig marathonfart.


Tz, som var fylld av självförtroende efter att ha sprungit ett strålande Hässelbylopp, frågade mig några dagar innan maran om jag var med på att försöka lägga upp loppet med 41´-40´-40´-40´ på milarna. Med detta upplägg skulle vi inte behöva ge upp chansen till <2:50 i ett alltför tidigt skede. Jag nappade på idén och efter lite korrespondens kom vi fram till att använda hans idé som ett löst ramverk för hur vi skulle lägga upp loppet.

Jag lider sedan länge av kroniska sömnrubbningar, vilket gör mig beroende av sömnmedicin för att överhuvudtaget kunna fungera. Den sömnmedicin jag oftast använder har dessvärre en biverkning som gör mig ganska seg och dessutom ger mig krypningar i benen dagen efter. Dessa biverkningar fick mig att ta beslutet att hålla upp med sömnmedicinen fr.o.m torsdagen innan maran. Detta ledde i sin tur till att jag bara fick sova 4+3+0 timmar de sista tre nätterna innan loppet. Mackan påstår dock att han hörde mig snarka natten innan loppet:-), vilket är möjligt, då jag faktiskt var väldigt nära att somna mellan kl 2-3.

Tävlingen
Jag och Mackan tog oss ganska tidigt ner till startområdet för att kunna lämna in kläderna, verifiera chipet, göra toalettbesök etc i lugn och ro innan starten. Väl ute på arenan kunde vi konstatera att vår startfålla inte var särskilt trång och att det därför inte var någon brådska att ställa sig där. Strax innan startskottet konstaterade jag att alla (startgrupp B)-studenter plus pulsaren UIfA stod väl samlade i en liten grupp i startgruppen. Efter lite trängsel inne på olympiastadion kom vi ut på asfalten där jag sprang mycket försiktigt, delvis p.g.a att jag var ouppvärmd men även p.g.a det myller av spårvagnsspår som omgärdade oss.

Första km-markeringen saknades och vid den andra hade jag & Tz 8:34, vilket antagligen var ganska lagom med tanke på trängseln i början. De första fyra km hade vi UlfA och Mackan strax framför oss medan Ann och Helmut snabbt försvann ur sikte. Jag märkte tidigt i loppet att så fort jag sprang i närheten av någon annan fick jag upp den personens puls på min KODADE pulsmätare. Detta ledde till att jag, i princip, kunde ha ständig koll på Tz:s ansträngningsnivå:-), eftersom vi oftast sprang väldigt tätt ihop. Jag räknade efter ett tag ut att när Tz hade 165 i puls hade jag 158, så det vara alltså bara att subtrahera med 7 för att få fram min puls. Första milen gick på ungefär 40:50 (brutto), vilket var aningen för snabbt men ingen katastrof. Jag och Tz kom snabbt fram till att vi skulle fortsätta i 4:05-fart tillsvidare.

Vid 12,5km stod Foxen och Viktor och väntade enligt överenskommelse. Jag fick där en 100g-koffeingel, som jag till viss del sköljde ner med det vatten som den lokale löparen, Ralf, inte själv behövde. Återstoden av gelen sög jag i mig i små doser utan att skölja ner med vatten, vilket fungerade ganska bra. Jag bjöd även Tz på en liten slurk av min vaniljsmakande brygd.

När vi efter 13,5km började följa kanalen Amstel söderut från stadskärnan föreslog Tz att vi snabbt skulle springa ikapp den klunga som hade formerats strax framför oss. Detta för att slippa ödsla för mycket energi på att borra själva i motvinden. Under den korta fartökningen som tog oss ikapp klungan upplevde jag den första känslan av ökad ansträngningsnivå. Tz verkade dock fullständigt oberörd av denna tempoökning, vilket fick mig att fundera på om inte jag låg på lite högre ansträngningsnivå än vad han gjorde. Under vår fortsatta färd söderut hör (och ser) vi helikoptern som följer täten på andra sidan kanalen. Vi kan se att en afrikansk löpare har fått en lucka till huvudklungan, som då består av sex-sju löpare. I vår klunga hjälps alla åt att varna bakomvarande för stålkonstruktioner som, med jämna mellanrum, dyker upp mitt i vägen.

Vi avancerar vid några tillfällen fram till framförvarande klunga tills vi slutligen når en väldigt stor klunga där loket är, ingen mindre än, självaste Mackan! I denna stora klunga får Tz även chansen att hälsa på sin käresta Ann, som ligger någonstans i mitten av klungan. Strax innan vi vänder 180º och springer tillbaka på andra sidan kanalen har jag och Tz avancerat fram till täten av klungan, där dock Mackan fortfarande är boss:-). Den första km efter vändningen konstaterar jag, lite oroat, att vi nu springer snabbare än 4:00/km. Tz svarar att jag inte ska oroa mig, då vi nu har en, inte helt obetydlig, medvind. Jag tycker att det låter rimligt, trots att jag märker att vi springer ifrån alla våra klungkompisar inklusive Mackan.

Jag och Tz spekulerar i att Mackans dragvillighet i motvinden kan ha kostat honom för mycket krafter. Det dröjer dock inte länge innan vi har Mackan med oss igen. Ytterligare en stund senare, när Mackan återigen har släppt några meter till mig och Tz, hör jag Mackan diskutera något med en okänd löpare. Denne löpare tycker att jag och Tz verkar vara ena otrevliga klubbkamrater som har sprungit ifrån Mackan en bit. Mackan förklarar dock glatt och högljutt (på engelska) att han inte är oroad och att han kommer springa om oss i slutet - antagligen med avsikten att även vi skulle höra detta. Jag skrattar ljudligt en bit fram och det känns faktiskt som att vi har lyckats lätta upp sinnestämningen hos merparten av de löpare som var i närheten just då.

Vi passerar halvan på höga 1:26. Jag konstaterar, med viss förvåning, hur lätt det känns, trots att vi precis har avverkat en halvmara i gott tempo. Tz håller med till fullo. Vi lägger också märke till att vi har tappat Mackan igen. Nästa langning kommer vid 24,5km. Foxen räcker mig nästa gel och Viktor springer som en galning bredvid för att ta bra bilder på oss med digitalkameran. Strax därefter kommer vi in i en trevlig del av banan, där vi möter löpare som ligger före oss. Den första vi får syn på är Mårten från Fredrikshof, jag skriker lite på honom och han ser glad ut. Han ligger då ungefär två km framför oss. Strax därefter får vi syn på Helmut, tätt följd av UlfA och vi hälsar glatt på båda. Strax innan 26km vänder vi 180º och då märker jag att Mackan är tillbaka (Tz hade noterat detta lite tidigare, trots att Mackan försökte dölja sin närvaro genom att inte skrika på bekanta löpare:-). Efter vändningen kunde vi se de löpare som låg bakom oss. Vi konstaterar först att Ann inte ligger så långt efter och sedan att Petri ligger ungefär en km bakom oss.

Vid 28km börjar jag få ont i vänster vad, vilket jag också meddelar Tz och Mackan. Smärtan är hanterbar men ger mig ändå en viss oro ifall den skulle bli värre. På vår väg fram mot 30km passerar vi Per från Fredrikshof, som börjar få det lite tyngre även om han fortfarande var vid gott mod. Vi passerar 30km på höga 2:02, vilket innebär att den senaste milen har gått på 40:21. Jag märker att Tz börjar bli allt tystare och att Mackan börjar positionera sig allt närmare oss. Vid 32km händer det plötsligt! Mackan sticker och Tz släpper lucka. Jag hamnar någonstans mittemellan och kan först inte bestämma mig för vad jag ska göra. Jag bestämmer mig dock ganska snart för att ta rygg på Mackan eftersom jag fortfarande var ganska pigg, trots den smärtande vänstervaden. Jag berättar för Mackan att jag kommer att ligga i rygg på honom men att jag inte orkar dra. Jag klargör också att det är bäst att han förbereder sig på en spurtuppgörelse inne på olympiastadion:-). Det känns dock mycket vemodigt att lämna Tz så hastigt, utan att hinna med någon form av farväl - efter vårt lyckosamma samarbete som varade så länge.

Efter ett tag upplever jag det som att farten sjunker något och att jag därför kan gå upp och dra igen. Jag ökar farten något och märker att Mackan lämnar en lucka. Jag skriker åt honom att han inte får släppa, men jag hör aldrig något svar. Jag slänger en blick över axeln med jämna mellanrum och kan då konstatera att jag nu för första gången är ensam. Jag konstaterar att min personlige ´cruise control:ler´, Tz, inte längre kan hjälpa mig med farten och börjar därför titta på klockan och kalkylera möjliga sluttider. Eftersom jag fortfarande känner mig pigg och smärtan i vaden fortfarande är hanterbar beslutar jag mig vid 35km för att göra ett försök att ta mig in på min personliga drömtid 2:50:27. Jag lyckades, med vissa problem, räkna ut att jag skulle klara det om jag mäktade med 3:50/km de avslutande 7km. Det känns som att jag gör en kraftig farthöjning som höjer min puls till 165, men trots detta visar km-skyltarna att jag bara ligger på ca 4:00-fart. Vid 37,5km får jag sista gelen av Viktor medan Foxen plåtar. Gelen gör mig tyvärr spyfärdig denna gång och det dröjer därefter inte länge innan jag lägger ner 2:50:27-projektet för gott.

Jag kryssar in i en stor park (Vondelpark)i måttlig fart och börjar kasta oroliga blickar bakåt, eftersom jag nu hade lärt mig att man aldrig kunde räkna bort Mackan. I parken sliter sig en boxer från sin husse, hittar en väg mellan kravallstaketen och inleder ett utfall mot mig. I sista stund skriker ägaren och hunden avbryter direkt - puh! Strax innan jag lämnar parken lägger jag märke till att jag nu, för första gången under loppet, blir omsprungen av andra löpare. Jag har vid det här laget ingen kraft kvar i vaderna och ligger därför alldeles för lågt i steget för att kunna springa fort. 41km-skylten saknas och har ersatts med en gigantisk uppblåsbar mojäng som berättar att det bara är en km kvar. Jag inleder en liten ökning som blir till en jätteökning när jag kommer in på stadion. Sista 300m går på prick en minut, vilket ger en sista km på 3:39. Inne på stadion lyckas jag, under ihärdigt vrålande från coach Walker, passera två löpare precis innan målgång. Jag bestämmer mig tämligen omgående för att jag är nöjd med min sluttid, som blev 2:52 någonting - pers med drygt 13 minuter sedan SM i juni. En dryg minut senare ser jag ett enda stort leende i form av Mackan. Tillsammans väntar vi in en likaledes lycklig Tz och ytterligare en stund senare en förbryllad Petri (som har lyckats med konststycket att placera nettotiden sub 3 och bruttotiden över 3). Jag hör Petri berätta något om att Ann har promenerat strax innan 30km, vilket lägger en viss sordi på glädjeyran. Det dröjer dock inte alls länge innan en, någorlunda nöjd, Ann kommer in på en storstilad tid i form av höga 3:00 (som placerar henne på topp-tio i Sverige) - skönt!

Väl tillbaka på hotellrummet kommer Cecilia förbi och meddelar att även hon har sprungit riktigt bra och satt ett nytt PB. Hon hälsar också att vår medresenär Martin har sprungit bra och att han är nöjd med sitt lopp. Ytterligare några positiva besked att lägga till den redan långa raden av framgångar, således!

Tyvärr kan jag inte presentera så många meningsfulla tider, farter eller pulsvärden. Detta är en naturlig följd av att:
- Min pulsmätare var mer intresserad av signaler från andras pulsband.
- Arrangören hade placerat km-skyltarna alltför illa.

Ett som är säkert är däremot att jag för första gången lyckades springa en mara med negativ split (1:26:38 - 1:25:48). Detta koncept praktiserar jag ofta på medeldistans med gott resultat. Det känns bra att jag nu har praktisk erfarenhet av att det fungerar utmärkt även på riktigt långa lopp. Jag har aldrig tidigare genomfört ett marathon med så här liten insats i form av smärta eller obehag.

Efter loppet
På vägen ut ur stadion hälsar vi på Helmut, som har maradebuterat på 2:49, trots en mindre krasch mot slutet. Mackan och jag följer med UlfA och hans brorsa till klädutlämningen där vi träffar coach Walker, som dessvärre är den enda studenten som inte har slagit sitt personliga rekord denna dag. LN är pratsam och glad, även om alla studenter kände att denna stora dag, i rättvisans namn, borde ha förgyllts ytterligare genom att vår oerhört engagerade tränare skulle ha fått springa några minuter snabbare. Om det hade varit möjligt tror jag att alla Amsterdamstudenter skulle ha bjudit coachen på en halvminut av vår egen sluttid (med undantag av Petri, förstås:-)

På kvällen gick hela gänget ut och åt på en skaplig Indonesisk restaurang (dock med mycket förvirrad uppassning). Coach Walker konstaterade i sitt lilla tal att 17½ studenter hade klarat sub 3 i år. Rent spontant gissar jag att LN därmed måste tillhöra en av Sveriges mest framgångsrika marathontränare på senare tid.

Reflektioner och efterord
Trots att jag under hösten har haft vissa förhoppningar att springa snabbare än 2:50 är jag otroligt nöjd med att jag kunde springa så fort som 2:52. Det som gör mig allra mest nöjd är att jag gjorde det, trots att jag på tävlingsdagens morgon var så utmattad av sömnbrist att jag ibland såg dubbelt och hörde konstiga ekon. Arrangören hade bestämt att dagens musiktema var trummor i olika former - något som fördubblade min huvudvärk innan loppet och även i inledningen av detsamma. Satsningen på hyperlätta tävlingsskor, i form av Nike Air Streak Ventulus, höll precis. Det var nog ganska nära att min vänstra vad hade packat ihop fullständigt mot slutet. Trots detta kommer jag att springa min nästa mara i det par Mayfly jag köpte i Nike´s monter på nummerlappsutdelningen!

Avslutningsvis vill jag tacka alla mina nära och kära för allt stöd.
- Viktor och Foxen för suverän langning och fotograferande.
- Vapenbroder Tz för ovärderligt moraliskt stöd och enorm hjälp med att hålla koll på farten.
- Mackan a.k.a ´gubben i lådan´ för storstilad underhållning och att du höll mig skärpt hela vägen med dina upptåg.
- Min kompis sedan barndomen, Råttan, för dina 2:50:27.
- Alla klubbkamrater i Studenterna för idog sparring och mängder av inspirerande prestationer - som gång på gång bevisar att hård kontinuerlig träning lönar sig.
- Cédric för alla värdefulla råd, inte minst beträffande den mentala sidan av marathonlöpning.
- Sist, men absolut inte minst, coach Walker, vars träningsprogram och engagemang fick mig i maradugligt skick på endast sex veckor (med början direkt efter att min medeldistanssäsong hade avslutats).


Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "tjugotvå" i siffror *


Tidigare Referat
2006-02-28 - Great North West Half Marathon
2006-02-07 - Miami maraton
2005-12-06 - Milano Marathon
2005-11-30 - Firenze Marathon
2005-11-11 - Från öken till snö...Vintermaran 2005
2005-11-09 - Vid vägens slut?
2005-11-04 - Messe Frankfurt Marathon 2005
2005-11-02 - Frankfurt Marathon, 2005-10-30, aka Älgjakten
2005-10-13 - Chicago Marathon
2005-09-28 - Rapport Berlin 2005
2005-09-25 - Att lära Kenyaskorna att krama
2005-08-31 - Ultra Trail Mont Blanc
2005-08-09 - A Dirty Weekend in California
2005-08-06 - VM-yra och en kniv i ryggen genom Helsingfors Marathon
2005-07-04 - Kustmaran 2 juli 2005
2005-05-05 - 109th Boston Marathon
2005-05-02 - Madrid Marathon
2005-04-18 - London Marathon
2005-04-12 - Comeback under Rotterdam
2005-04-11 - Mackans Rotterdam Marathon
2005-03-28 - Smällrapport
2005-02-28 - MARATONA DELLE TERRE VERDIANE
2005-02-13 - Inomhus SM - 3000m
2004-12-21 - Honolulu Marathon
2004-11-22 - Min första New York Mara
2004-11-10 - New York marathon för andra gången
2004-10-24 - Amsterdam
2004-10-21 - De tre musketörerna gör Amsterdam
2004-10-18 - Sub 3!! Eller??
2004-09-17 - OS i Aten 2004 - På plats

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta