Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

MARATONA DELLE TERRE VERDIANE

28/2 - Måns Höiom  


Kroppen kändes bra, jag hade fått en del indikatorer på att träningen gått bra. Pulsen var betydligt högre än vad jag brukar ha inför en mara. Vikten låg också den något högre, mest beroende på att min ambition inte varit att krypa ner i vikt lägre än så här. Träningen hade förflutit ganska bra. Men jag hade inte haft speciellt lång tid till förberedelser – endast 7 veckor av maratonträning fick det bli denna gång. Men det var planerat att denna, brorsans och min, ”vårmara” skulle ligga så tidigt under våren att en full maratonstsning skulle hinnas med till Stockholm Marathon i början på Juni. Så inriktiningen för denna mara skulle ha fokus ”kulmara”. Ett avbrott i den långa vägen till SM…


En annan stor sak inträffar under denna period – min far går bort! Jag upplever under denna tid så många konstiga saker med min kropp och mitt psyke att jag inte vet om jag är på rätt väg eller inte. Folk undrar säkert hur jag ens kunde fundera på att fortsätta träna och tävla under denna period – och i perioder gjorde jag det själv också. Men för att bearbeta detta trauma kunde jag inte bara sluta med träningen, den blev som en terapi för mej. Många och långa träningspass de senaste veckorna har ägnats åt eftertanke och tillbakablickar som jag, så här i efterhand tror, hjälpt mej bearbeta den sorg jag känt efter bortgånge av vårt familjeöverhuvud!
Så hur kan jag lägga upp strategin för loppet? Allt kändes ok, men det fanns så många frågetecken att jag absolut inte funderade på PB. Att få en positiv upplevelse för att kunna glädjas åt löpkänslan och inte känna någon press att prestera något blev mitt motto för maran i Italien.

Marans banprofil gjorde ju sitt till att jag kunde springa avslappnat utan att stressa fram bra tider.



Det var kallt den morgonen, men det förutspådda snöfallet syntes avlägset. Vinden var måttlig och glädjen bland Italienarna stor. Jag och Runar värmer upp så sent som möjligt med tanke på kylan. Jag hinner med två stegringslopp och joggar lite fram och tillbaka brevid startfållan innan jag tränger mej in framifrån. Jag vill absolut inte hamna bakom gamlingarna som tror de är pånyttfödda tonåringar dagen till ära! Dvs inte göra som jag gjorde i Lissabon ett par veckor tidigare.
Startern räknar ner på Italienska strax efter att Runar tagit plats ett par gubbar bort. Brorsan är expert på att hitta de smårgialerna och står förmodligen på startlinjen i max 20 sekunder! Starten går och vi drar iväg. Rakt in i den lilla byn Salsomaggiore Terme springer vi, genom smala gator runt husknutar och över torg, underlaget är kullersten. Jag hamnar bakom brorsan och beslutar att ta rygg lite på honom. Detta är första gången som vi springer i samma lopp sedan Augusti förra året. Hans knäproblem verkar äntligen vara över, men han har inte hunnit få särskilt mycket maraträning efter skadan. Det känns mycket bra att han är med och jag har känt mej lite vilse de lopp jag varit tvungen att delta i ensam. Hans erfarenhet är ju guld värd i dessa sammanhang, så jag tar rygg på honom i syfte att få en konstistent farthålning under den första rusningen som alltid sker i marathon.
Efter den första kilometern kommer vi ut på vägen som leder mot nästa by. Tiden visar 3:06! Pulsen har skenat till långt över 200 och jag inser att pulsbandet har lite taskig kontakt med bröstkorgen, eller så dör jag snart! En liten klunga på ett tiotal löpare har formerats, och jag parkerar i mitten/slutet av den för att få draghjälp. 3:06 håller jag oftast inte ens på mina 1000m intervaller. Nästa kilometer – 3:09. En liten fartminskning har skett hoppas jag, men fortfarade känns det lätt. Det verkar dock som om det är en del tempoväxlingar i täten. Kanske beroende på vem det är som drar klungan. Loppet går vidare ut mot landsbygden med både uppförslut och medlut. Brevid oss syns de snöklädda, böljande kullarna långsamt passera oss – trots den, enligt mitt tycke, höga farten. Men, vad vackert det är!
5 km passeras, med mej i tätklungan, på 15:51. Jag flinar en stund mellan andetagen och noterar ett nytt pers med 18 sekunder. Ansträngningsgraden är fortsatt hög, men jag tror och hoppas att rytmen i täten snart kommer att stabiliseras. Jag funderar faktiskt en gång på om jag skall släppa gruppen för att spara på krutet till andra halvan, som är mindre lätt än början. Min ambition med detta ”kullopp” är ju att vara fräsch efteråt, så nästa träningsperiod inte blir lidande av att jag bränt av för mycket krut. Men det skulle innebära att jag varit tvungen att springa solo ett tag, och det har jag gjort tillräckligt, känns det som.
Vi börjar närma oss Fidenza och vi ligger stadigt nu på tider runt 3.10-3:14. Nu börjar det snöa också! Jag känner lättnad över att jag beslutat att springa, för första gången under en mara, i långa tights. Mössa och vantar samt långärmad tröja under Studentlinnet fullbordar klädseln. Jag blir lite sur för att det snöar i Italien, men försöker slå bort de negativa tankarna. Jag springer ju bäst när jag är glad och positiv! Så jag fokuserar på att tänka glada tankar.
Inne i Fidenza, som vi når efter ca 10 km, har banläggaren åter dragit sträckan genom trånga gränder och över kullersten. Mina Mayfly märker av ojämnheterna och protesterar mot behandlingen. Mina fotsulor börjar värka lite och jag är orolig att utveckla blåsor. Jag släpper klungan nu och ser att de segar iväg och rundar ett gathörn. När jag själv rundar det samma ser jag hur flera löpare viker av åt vänster och funktionärer viftar åt höger och skriker ”maratona!!!” Av klungans 10 man är det bara en som springer åt höger och jag hakar på honom. De andra är antingen folk som bara springer 10 km eller som sprang fel. Brorsan, fick jag reda på efteråt, sprang i mål på 10 km som 6:a. Han införskaffar därigenom två priser denna dag! Han skall alltid vara värst! 
När 10 km skylten dyker upp har jag glädjande nog hållit ungefär samma fart och pulvriserar mitt tidigare personbästa med över minuten! 31:46 har jag numer som inofficiellt personbästa.
Killen framför fortsätter i ett högt tempo och jag stabiliserar mej på tider runt 3:20 per km.
Vi når slätterna nedanför Fidenza och är på väg mot Fontanellato och halvvägspasseringen. Nu kommer Calcaterra ikapp och går om. Jag bryr mej inte om att haka på, utan hoppas på att kunna göra mitt egna race utan att ta i så det knakar. Jag vill inte sumpa mina fina mellantider med en för stark forcering i mitten. Jag kommer in i ett behagligt marchtempo och springer nästan avslappnat. Känslan är enorm och hela jag genomströmmas av lyckokänslor av att hålla detta tempo. Jag har aldrig sprungit så här fort så här långt tidigare! Kilometerskyltarna passerar med jämna mellanrum och i bra fart dessutom. Jag springer och funderar på de senaste veckornas omtumlande händelser med farsan och ler när jag tänker att hur han skulle gjort om han varit med oss här nere. Han brukade sitta i sin stol och kikna av skratt när brorsan och jag passerade på de lopp han hade möjlighet att bevittna. Jag är övertygad om att han skulle fallit av stolen av skratt om han sett mej strax innan halvmaran!
Fortfarande iförd mössa (vit bomullsmössa köpt på H&M för 29kr) och vantar springer jag över ett par chipmattor som markerar, tror jag, halvvägs. Jag knäpper av tiden och ser ytterligare en matta en bit bort. Jag knäpper där också, eftersom jag misstänker den första markeringen var för 20 km och den andra för halvmaran. Jag passerar på nytt personbästa 1:09:45! (Det visar sig sedan att den andra markeringen jag passerar var något annat och jag har egentligen passerat halvmaran på 1:09.18).
Igenom Fontanellato springer vi återigen igenom kullerstensbelagda smågator och mina fötter protesterar högljutt! Jag förbannar bankonstruktören och blir återigen sur. Denna gången har jag svårt att fokusera på glada tankar. En följebil kommer upp brevid och killarna i den nedcabbade Alfa Romeon (eller vad det nu var… Det var i alla fall ingen BMW) börjar babbla på Italienska. Sur som jag är fräser jag ”no habla!” och inser att det var typ fel språk. Jag är för trött för att leta efter rätt fras, men de fattar ändå. Så de ropar ”Where are you from?”, och jag svarar ”Sverige!”. Inser att de förmodligen inte förstår det språket bättre och tillägger ”Suecia!”. Jag får tummen upp och de drar iväg efter att skrikit några uppmuntrade ord.
På vägen mot Soragna tar jag min andra gel av tre. Jag tog min första avsevärt mycket tidigare än planerat och vågar inte vänta på 27 km passeringen. Det skulle innebära 90 minuter mellan de båda första. Dricker en klunk vatten (min andra klunk av två under hela loppet) och börjar känna av kylan. Lite missmodigt väntar jag mej att mina kilometertider börjar dala. Jag försöker stålsätta mej och ändrar lite på löpsteget för att bibehålla farten. Inser att det veerkar hjälpa lite, och ligger nu på tider runt 3:24-3:30. De högre tiderna uppstår då jag springer mot vinden, men då jag får sidvind klarar jag hålla ett par sekunder snabbare. Benen har börjat stumna lite och i det läget börjar motorcyklisterna med TV team från TV Parma och RAI Uno cirkulera runt mej allt oftare. De ligger precis brevid mej och det känns som om de zoomar in minsta ansiktsuttryck och armpendling! Jag försöker slappna av och springa så snyggt som möjligt!  Tror dock att jag misslyckas med det!
TV reportern från RAI Uno avslöjar att jag ligger tvåa, tre minuter efter Calcaterra. Det innebar att den bortflyende löparen från 10 km antingen brutit eller gått imål på halvmaran. Det ger mej lite råg i ryggen att ligga tvåa utan att ha någon inom synhåll bakåt. Trots att mina tider hittills varit över förväntan fokuserar jag på att hålla den inslagna farten för att komma imål så fräsch som möjligt inför kommande träningsperiod. Kilometrarna passerar med jämna intervaller och jag börjar räkna på vad jag borde få i mål om jag håller samma fart. Det är för mej verkligen svårt, eftersom jag blir, i princip, matematiskt okunnig under löpning. Jag kommer dock fram till att jag borde klara 2:24 utan att förta mej. De sista kilometrarna springer jag därför mer avslappnat och bara koncentrerar mej på att njuta av loppet. I mål har jag 2:23.25 på förhållandevis lätta ben! Jag har tagit i mer än jag räknat med innan loppet, men med pers på samtliga sträckor från 5 km till maran är det värt det! Och när jag kommer på att det blivit klubbrekord är jag inte ens sur längre! Och roligare blir det när folk skall intervjua mej till höger och vänster. Ingen kan engelska, och vissa TV team nöjer sig med att filma mej då jag står och pratar med andra. Brorsan kommer in efter en stund och tar hem 6:e plats även på maran! Han får skylla sig själv tänker jag då vi senare måste checka in prylarna, och han förbannar sig över att han varit så noga med packningen – till ingen nytta!
Sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd med mitt lopp och framför allt upplevelsen och känslan i samband med resa, lopp och tillvaron i Italien! Frånvaron av brorsan på mina två senaste maror var inte roligt och att familjens nya familjeöverhuvud åter står vid min sida och gläds med mej, på samma sätt som farsan brukade kikna av skratt då vi passerade honom gör att min tilltro på oss är än större! Och den positiva upplevelsen jag sökte med detta lopp förstärktes av det faktum att jag slog så många personbästan – och inte minst klubbrekordet!

Löp snyggt! Man vet aldrig när RAI Uno kommer på besök!

Måns Höiom



Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "fyrtiofem" i siffror *


Tidigare Referat
2006-02-28 - Great North West Half Marathon
2006-02-07 - Miami maraton
2005-12-06 - Milano Marathon
2005-11-30 - Firenze Marathon
2005-11-11 - Från öken till snö...Vintermaran 2005
2005-11-09 - Vid vägens slut?
2005-11-04 - Messe Frankfurt Marathon 2005
2005-11-02 - Frankfurt Marathon, 2005-10-30, aka Älgjakten
2005-10-13 - Chicago Marathon
2005-09-28 - Rapport Berlin 2005
2005-09-25 - Att lära Kenyaskorna att krama
2005-08-31 - Ultra Trail Mont Blanc
2005-08-09 - A Dirty Weekend in California
2005-08-06 - VM-yra och en kniv i ryggen genom Helsingfors Marathon
2005-07-04 - Kustmaran 2 juli 2005
2005-05-05 - 109th Boston Marathon
2005-05-02 - Madrid Marathon
2005-04-18 - London Marathon
2005-04-12 - Comeback under Rotterdam
2005-04-11 - Mackans Rotterdam Marathon
2005-03-28 - Smällrapport
2005-02-28 - MARATONA DELLE TERRE VERDIANE
2005-02-13 - Inomhus SM - 3000m
2004-12-21 - Honolulu Marathon
2004-11-22 - Min första New York Mara
2004-11-10 - New York marathon för andra gången
2004-10-24 - Amsterdam
2004-10-21 - De tre musketörerna gör Amsterdam
2004-10-18 - Sub 3!! Eller??
2004-09-17 - OS i Aten 2004 - På plats

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta