Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Ultra Trail Mont Blanc

31/8 - Tor Almgren  


När jag för tredje gången under samma träningspass tagit mig från Åre by till Skutans topp sög det ganska duktigt i vaderna. Än värre smärtade lårmusklerna under den åtta kilometer långa nerfärden (via Lillskutan) tillbaka till byn. I tankarna var jag redan tre veckor framåt i tiden. Frågan jag ställde mig var hur jag kunnat inbilla mig att jag skulle kunna ta mig 158.1km med totalt 8 639 meters stigning på mindre än 45 timmar? Det är nämligen vad som gäller i The North Face Ultra Trail Tour Du Mont Blanc.

Med facit i hand visade sig dessvärre svaret på frågan vara nej, jag klarade inte hela sträckan- den här gången. Även om jag under loppet lovade mig själv att aldrig göra detta igen börjar jag redan fundera på ett andra försök. Det här är definitivt ett lopp där erfarenhet är värdefullt. Återkommer jag så gör jag det med mycket kunskap och många saker ska i så fall göras annorlunda. Nedan följer alltså berättelsen om loppet jag ännu inte sprungit.

Denna tävling (eller snarare äventyr) avgjordes i år (26-28/8) för tredje gången. Totalt tillåts 2 000 löpare ställa upp, en max- gräns som faktiskt nåddes redan under våren. Bland deltagarna fanns i år ett stort antal nationaliteter representerade, även om huvuddelen kom från Frankrike. Start och mål sker i Chamonix, varifrån man inledningsvis springer västerut. Banan löper runt hela Mont Blanc- massivet, vilket gör att man under resan faktiskt hinner uppleva tre länder. Min kompis Per- Erik Larsson tipsade om evenemanget hösten 2004. Efter mycket kort betänketid var vi båda överens om att ett deltagande nog var en riktigt bra idé.

Ett deltagande kräver en del obligatorisk utrustning i form av dels självklara saker som kläder för alp- miljö, två pannlampor samt överlevnadsfilt men också mer udda attiraljer som legitimation och visselpipa. Eftersom loppet till del bygger på självförsörjning bör man också medföra rimliga mängder mat (well, energikakor) och dryck. Vi kunde vidare tidigt via ett diskussionsforum på arrangörens hemsida konstatera att stavar sannolikt skulle vara till stor hjälp. Utrustningen inköptes successivt men testades endast i begränsad omfattning. Träningspasset i Åre blev faktiskt det enda innan loppet där jag använde stavarna.

Fast beslutna att få med ytterligare några klassiska misstag avreste vi inte till Chamonix förrän fredag morgon. Först med flyg till Genève och därefter den resterande biten med hyrd bil. Vi anlände till Chamonix ungefär klockan ett, mindre än sex timmar innan start. Normalt rekommenderas självklart en viss höjdacklimatisering men eftersom såväl Per- Erik som jag själv tidigare tävlat på liknande höjder som de nu aktuella (max 2 600m) utan några som helst problem var vi inte oroade över vår sena ankomst. Antalet semesterdagar är ju heller inte obegränsat. Problemet med sen ankomst handlar förvisso inte bara om acklimatisering. Det brukar ju sägas att en resdag inte är en vilodag och det stämmer naturligtvis. Eftermiddagen användes till att hämta nummerlapp, visa upp obligatorisk utrustning samt att förse sig av den osannolikt sönderkokta pastabuffé som erbjöds samtliga deltagare. Måltidsdrycken bestod av vatten eller vin. Förvånansvärt många ansåg det sistnämnda vara lämpligt 3-4 timmar innan start!

Efter omsorgsfull packning av ryggsäcken visade den sig väga modiga 4.9 kilo, varav 1.6 kilo dryck. Med den på ryggen stod vi klockan 19.00 mitt i Chamonix tillsammans med 1 998 andra förväntansfulla löpare och väntade på att komma igång. Att aktivt söka startposition kändes rätt meningslöst i ett lopp som för min del förväntades pågå i minst 30 timmar. Ett antal deltagare hade redan pannlampan på huvudet. Tänkte själv vänta så länge som möjligt med att plocka fram den ur ryggsäcken. När startskottet väl smällde visade sig det ändå oklokt att inte stå lite längre fram. Smala gator och mycket folk gjorde att det gick i snigelfart den första biten. Jag gav mig delvis ofrivilligt iväg i ett ganska makligt tempo med planen att ligga runt 5.30/ km under de inledande ganska platta kilometrarna. I avsaknad av kilometerskyltar var det dock svårt att bedöma huruvida planen efterlevdes. Insåg att vätskekontrollerna var de bästa tillfällena att stämma av kilometer- tider. Min plan var förvisso att inte alls fokusera på dessa utan på att ta mig framåt i en fart som inte upplevdes ansträngande. Min målsättning var lättformulerad; att ta mig i mål. Var väl medveten om att mindre än 30 % lyckades med detta i 2004 års tävling.

I och med avsaknaden av referensobjekt är det naturligtvis svårt att på förhand lägga en relevant strategi. Jag hade visserligen sprungit tre Swiss Alpine Marathon tidigare (78km, 2 320 höjdmeter) men här pratade vi dubbla distansen och nästan fyra gånger så mycket stigning. Också väldigt svårt att förutsäga hur kroppen (och huvudet) skulle reagera på sömnbristen. Min ambition var att i vart fall ta mig genom första natten utan sömn och att därefter försöka vara lyhörd för kroppens signaler.

Lite grann i ivern att kompensera för den långsamma starten sicksackade jag mellan löpare och körde på i skaplig fart till Les Houches efter åtta kilometer. Strax efter kontrollen plockade flertalet löpare fram stavarna i förberedelse för den första rejäla stigningen, 600 höjdmeter på fem kilometer. På bra underlag och med pigga ben gick det lätt uppför, i huvudsak gående. Halvvägs upp kastade jag en blick åt vänster och insåg att utsikten över Mont Blanc i kvällssolen var fantastisk. Efter krönet vidtog en sju kilometer lång utförslöpning. Vid det här laget började det bli ganska mörkt, pannlampan behövdes definitivt. I motsats till de flesta andra hade jag ett ganska starkt sken av min lampa men blev omsprungen hela tiden. Det var svårt att förstå hur mina medtävlare kunde hålla så hög fart i mörker på det ganska ojämna underlaget.

Ett par kilometer innan den första lite större kontrollen i Les Contamines efter tjugofem kilometer ser jag löparna framför mig börja tveka. Jag inser att de reflekterande snitslarna som markerar banan varit osynliga ett tag. Vi blir stående obeslutsamma innan vi sakta börjar röra oss framåt. Passerar ett par hus där en kvinna pekar framåt i den riktning vi rör oss. Jag kommer ut på en större gata där jag på nytt får hjälp med riktningen av passerande bilar. Efter några hundra meters löpning ser jag löpare komma ut från vänster på vägen framför mig. Jag är åter på banan men har sprungit en omväg som dessutom gav några hundra meters uppförslöpning. Det känns rätt onödigt med tanke på distansen vi har framför oss.

I Les Contamines tar jag en banan och lite annat smått och gott och är snart på väg igen. Har fram tills nu ätit två av de tio energikakor jag har i ryggsäcken. Fler än så får jag faktiskt inte i mig under hela loppet. Känns väldigt dumt att släpa runt på en massa extra vikt så jag dumpar hälften av kakorna halvvägs i Courmayeur. Efter Les Contamines vidtar en mycket lång stigning där vi över tretton kilometer slukar 1 329 höjdmeter. Känner mig pigg och plockar en hel del placeringar. I slutet av stigningen börjar dock de första trötthetssymptomen komma. Trädgränsen passeras och när jag nära krönet vänder mig om ser jag ett flera kilometer långt pärlband av pannlampor. En imponerande syn.

Från Croix Du Bonhomme (trettioåtta kilometer, höjd 2 479m) är det åter dags för en lång nedförslöpning. På sex kilometer tappar vi 930m. Dessvärre känner jag nu hur framsidan på låren börjar bli rejält ansträngd. Jag håller ett väsentligt lägre tempo än många andra. Når Les Chapieux (fyrtiofyra kilometer, höjd 1 549m) strax efter ett på natten. Besöker toaletten men blir inte långvarig på kontrollen. Det är nu dags för en andra riktigt lång stigning. Över de följande tio kilometerna klättrar vi 967m. Inledningsvis är lutningen ganska modest men blir successivt brantare. Springer nog inte mer än sammanlagt 400m under dessa tio kilometer. Har i efterhand svårt att erinra mig mycket av vad som händer fram till kontrollen Col Chécrouit efter sextiosju kilometer. Detta delvis beroende på att det är helt svart men naturligtvis också på en tilltagande trötthet. Strax innan Col Chécrouit kan jag dock släcka pannlampan och piggnar faktiskt till. Härifrån är det bara fem kilometer nedförslöpning till Courmayeur där varm mat serveras och där det finns möjlighet till massage, en dusch och sömn. Då händer ånyo det som helst inte får hända. Det går ganska brant utför och jag springer fel på nytt. Befinner mig i det läget helt själv och märker inte misstaget förrän efter cirka 600m när jag möter en löpare som gjort samma misstag. Det svider att behöva vända och klättra samma väg upp igen. Inte bra för moralen. Klockan har hunnit bli kvart i sju på morgonen när jag anländer till Courmayeur. Klämmer en Lasagne och stannar där i sjuttiofem minuter. Jag slumrar till några minuter men avstår massage/ dusch.

Tidigt i loppet har jag tappat min karta vilket gjort att jag inte riktigt har haft koll på vad som väntat mellan kontrollerna. Nu hittar jag en ny vilken i kombination med min höjdmätare blir till stor hjälp framöver. På nytt är det dags för en formidabel stigning. Har dock hämtat krafterna ganska bra under uppehållet och kan gå på i ett hyfsat tempo. Når efter fem kilometer (stigning +799m) Refuge Bertone där faktiskt ett relativt lätt avsnitt vidtar. Ända fram till Arnuva efter åttionio kilometer är det rätt bra underlag och endast småkuperat (stigningar runt 100m!). Det mest spännande som händer är att en ko blir skrämd av åsynen av undertecknad och bestämmer sig för att korsa stigen precis där jag går. Får hoppa undan för att inte få kon i magen. Hade kunnat bli en rätt annorlunda orsak att bryta ett lopp!

Är nu ett bra tag sedan jag sprang överhuvudtaget. Framsidan på låren smärtar allt mer och är svår att blockera mentalt. Jag längtar faktiskt till uppförsbackarna där man ju i huvudsak belastar vadmuskeln. Stigningen till Grand Col Ferret (nittiotre kilometer, höjd 2 537m), som jag passerar tjugo över ett (drygt arton timmar efter start), går rätt bra men efter krönet är det kört igen. I stort sett samtliga följande arton kilometer går utför och är några av banas lättaste. Jag tar mig dock inte nedför utan hjälp av stavarna som nu bara används för att hålla emot i stället för, som tänkt, hjälpa till framåt. Börjar vid det här laget inse att det här inte fungerar. Insikten, precis som benen, smärtar rejält. Jag bestämmer mig för att åtminstone ta mig till Champex- d´en Bas efter etthundranitton kilometer. Upp till denna kontroll stiger det drygt fyrahundra höjdmeter med de sista två kilometerna lätt utför. Efter att ha varit ute i drygt 23 ½ timme traskar jag i ett tilltagande regn in på kontrollen och meddelar direkt att jag stiger av. Tar en snabb pasta och har tur att nästan direkt komma med en buss tillbaka till Chamonix. Jag checkar in på hotellet vid 21.30, tar en snabb dusch och går och lägger mig.

Vaknar förvånansvärt tidigt och ringer vid sjutiden Per- Erik. Han har som jag varit i stora problem men kämpar sig kvar i loppet. Börjar tro att han ska klara det och följer honom under dagen via telefon. Jag tar mig, trots stora problem att överhuvudtaget ta mig ur sängen, till målområdet för att invänta hans ankomst. Min besvikelse är oerhörd när jag ser folk stapplande, men med stolthet, ta sig i mål. Tror ändå att mitt beslut att kliva av var riktigt. Jag gjorde bedömningen att benen inte skulle bli speciellt mycket bättre av ett par timmars vila, vilket annars kunde ha varit ett alternativ. Jag väljer att istället se loppet som en bra utbildning. Jag är väl medveten om att mina förberedelser inte varit optimala. Jag har valt att prioritera marathonträning med målet att göra en bra tid senare i höst och inte alls tränat backar (passet i Åre undantaget). Vill man springa bra i berg måste man också träna i berg. Per- Erik klarar mycket riktigt att med betryggande marginal fullfölja inom max- tiden. Jag gläds med honom men känner mig ganska säker på att jag själv kommer att vilja uppleva samma glädje en annan gång.


Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "trehundratvå" i siffror *


Tidigare Referat
2006-02-28 - Great North West Half Marathon
2006-02-07 - Miami maraton
2005-12-06 - Milano Marathon
2005-11-30 - Firenze Marathon
2005-11-11 - Från öken till snö...Vintermaran 2005
2005-11-09 - Vid vägens slut?
2005-11-04 - Messe Frankfurt Marathon 2005
2005-11-02 - Frankfurt Marathon, 2005-10-30, aka Älgjakten
2005-10-13 - Chicago Marathon
2005-09-28 - Rapport Berlin 2005
2005-09-25 - Att lära Kenyaskorna att krama
2005-08-31 - Ultra Trail Mont Blanc
2005-08-09 - A Dirty Weekend in California
2005-08-06 - VM-yra och en kniv i ryggen genom Helsingfors Marathon
2005-07-04 - Kustmaran 2 juli 2005
2005-05-05 - 109th Boston Marathon
2005-05-02 - Madrid Marathon
2005-04-18 - London Marathon
2005-04-12 - Comeback under Rotterdam
2005-04-11 - Mackans Rotterdam Marathon
2005-03-28 - Smällrapport
2005-02-28 - MARATONA DELLE TERRE VERDIANE
2005-02-13 - Inomhus SM - 3000m
2004-12-21 - Honolulu Marathon
2004-11-22 - Min första New York Mara
2004-11-10 - New York marathon för andra gången
2004-10-24 - Amsterdam
2004-10-21 - De tre musketörerna gör Amsterdam
2004-10-18 - Sub 3!! Eller??
2004-09-17 - OS i Aten 2004 - På plats

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta