Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Vid vägens slut?

9/11 - Rolle  


051030
Inte en dag som alla andra.
Det är en dag jag kommer att minnas hela livet.

Men vi tar det från början.



Sub3-vägen

Det har varit en lång resa. Den har varit väldigt rolig, visserligen slitsam och jobbig men hela tiden kul. Den har tagit extra lång tid eftersom jag fegat med gasen bitvis, det fanns lite annat att titta på längs vägen.

Vägen började med att jag bestämde mig för att springa en mara. Någon gång skulle det ju ändå göras och det passade bra in i livet just då. Det var hösten -97, studierna (eller rättare sagt festerna) var slut och debutmaran blev Stockholm -98. Resultatet blev inte riktigt som jag tänkt mig (andra halvan tog 20 min längre tid än första) och jag bestämde mig för att fortsätta med löpning tills jag klarat maran under tre timmar.

Och på den vägen har det fortsatt. Inte alltid med träningen 100% i fokus men ändå närvarande någonstans i bakhuvudet. Bitvis har min privata situation varit väldigt vinglig men bla tack vare löpningen har jag hållit mig kvar, åtminstone i närheten av vägen.

Men tack vare nya ljuvliga omständigheter förbättrades alla förutsättningar och jag klarade Stockholm maraton 2005 på 3.04. Nytt pers med 6 min trots en långdragen förkylning som bromsade träning och tävlande i april och maj. Och beslutet fattades att använda den fina formen från våren som en grund till en mara under hösten. Enligt den gamla parollen ”Femhundratusen ryssar kan inte ha fel – Drick vodka!” blev valet av höstmara enkelt. ”En buffelhjord smurfar kan inte ha fel – Spring Messe Frankfurt Marathon!”

---

Den sista vägstumpen

Träningen efter Stockholm flöt på bra. Jag tränade tom ordentligt på semestern! Började nytt jobb i augusti och sprang till och från jobbet några dagar i veckan, väldigt effektivt för veckomängden. Lite tävlingar med spridda resultat. Pers på halvmaran, dåligt LL och ett lysande 10000 meter hann jag också med. De maraförberedande träningspassen kändes lättare och lättare. Jag höll mig frisk.

Allt kändes bra, förutom hälsenan och en värkande rygg men strunt i det. Nu var det äntligen dags för THE FINAL KILL!

Åkte ner på lördagsmorgonen med några andra smurfar. Alla oroade sig för vad tyska tullen skulle säga om det vita pulvret vi alla hade i små plastpåsar men Tull-Waffe syntes inte till. Tog oss med hjälp av S-bahn, U-bahn och en lång irrande promenad tog vi oss via byggarbetsplatser, motorvägsavfarter och trasiga hissar till hotellet. Hur lyxigt som helst om man frågar mig. Lunch intogs på en italiensk sylta som spelade ”My Way” så att rutorna skallrade. Det mest intressanta som diskuterades var vad Göran hade med sig som gjorde att bagaget vägde 16 kg! Ingen vet än idag. Den klokaste gissningen är skavsårsplåster, Cedric funderar fortfarande på hur mycket det skulle väga om man tejpade hela fotsulan med Compeed. Och om man kan springa en mara i den utstyrseln. Varken gissningen, om Görans väskinnehåll, eller Cedrics fundering känns särskilt kloka.

Hämtade ut nummerlappar och irrade runt på mässan ett tag. Promenerade sen vilse med Göran för att köpa lite vatten. Hade tänkt jogga en kvart men det fanns viktigare begivenheter. Det var dags för ”Nudel-Party” i Fest-halle tillsammans med ett gäng blåingar, och då dök eftersläntraren Jakob också upp. Fint folk åker inte med samma plan som andra.

Guidade Jakob till hotellet och med mätta magar och laddade muskler satte förberedelserna igång på allvar. Jakob packade upp sin väska. För att inte riskera att tullen skulle stoppa honom med vitt pulver i plastpåse tog han det säkra före det osäkra och hade pulvret löst i väskan. Själv testade jag det indiska fakirtricket men ångrade mig. Dock tog det mig 15 min att få ut synålen ur sulan på tävlingsskorna!

Tävlingsdag och frukost i lyxmiljö. Trots det käkade jag mest mina egna mackor men tog lite klistergröt och andra nyttigheter, trots överlastade fat med läckerheter och kaloribomber. Kvisten kunde inte motstå utbudet efter sin Gollumdiet och vräkte i sig hotellets veckoranson på fruktcocktail!

Upp på rummet igen och försökte slappa men det var lögn att ens försöka. Fick ner pulsen till 74 slag som lägst (borde varit runt 57-58) och så fort tankarna skenade iväg och man tänkte på loppet steg pulsen till 90! Trots att jag inte rörde en fena.

40 min innan start och det var dags att jogga en runda för att få lite fart på magen. Upp på rummet igen och ordna med utrustningen en sista gång. 15 min kvar och Jakob och jag begav oss ut i folkmängden och tog oss in i fållan och hittade en hyfsad position. Några av de tyska svordomarna kände jag igen från mina språklektioner! Pulsen låg på riktigt hög nivå fortfarande. En minut innan start hade jag 125 i puls, normalt brukar jag ha runt 95 när jag börjar jogga.

0-5 km
Starten gick och jag också! Frustrerande att inte få springa direkt! 13 sek till startlinjen och väl där försökte jag hålla igen något för att inte tokrusa mig till en katastrof. Höll på att krocka med en okopplad hund som dessutom var några cm från att bli påkörd av rullstolsåkaren framför mig. Jakob kom ikapp mig vid 2 km och tillsammans hade vi lite svårt att hålla ner tempot men med en lite långsammare (och längre) km prickade vi 5 km ganska exakt. Läget under kontroll.

5-10 km
Sen kändes det som om att alla km var lite korta för fram till 10 gick 4 av km på ca 4.07. Det gick väldigt enkelt att springa och det var mycket folk inne i stan. Vi mötte Cedric och man kände genast en inspiration bubbla upp och alstra lite extra adrenalin. Mötte Tarja på samma ställe som Cedric mötte oss. Såg också Katarina och Mattias (tror jag?) just innan milpasseringen. Oj, va kul det är med en stor klubb.

10-15 km
Ansträngde mig till det yttersta (?) att springa långsammare och fick sen ner farten till ca 4.15. Men samtidigt kände jag att låren började stumna lite framtill. Funderade på om jag skulle säga något till Jakob men kom fram till att det bara skulle störa honom. Målet var ju inte att slå honom utan att hjälpas åt. Vid 12 km bestämde jag mig för att köra på fram till halvmaran och där känna efter hur det kändes i låren. Borrade ner huvudet i någon form av koma och körde på. Tror inte att Jakob och jag yttrade ett ord de närmaste kilometrarna.

15-20 km
Fortsatt löparkoma. Passerade Tz vid 17 km och en bit efter Frankfurts samlade pensionärer. De höll ångan uppe, bästa enskilda klacken längs hela banan! Ganska tråkig omgivning, men det var kul att få se Harrisburg! Trodde det låg på andra sidan Atlanten. I övrigt höll vi snattran stängd.

20-25 km
Halvan passerades på 1.29.07 och jag konstaterade att benen inte var risigare än vad de borde vara och långsamt, långsamt vaknade jag till liv igen. Tänkte vid 21 att jag malt ner 9 km utan att det kostat någon energi, alltså kan jag köra på 9 km till och då är jag vid 30. Tog lite gel och två koffeintabletter.

25-30 km
Ett väldigt konstigt banparti. Stora breda vägar, stundtals lite folk, upp på en motorväg och sen ner mot lite mer civiliserade områden igen. Vid 29 km fick jag en lätt påminnelse om magen och jag befarade samma katastrof som i Stockholm senast. Men 30 meter senare släppte det och istället infann sig århundradets kick! Jag fick fullkomligt fnatt! Adrenalin, koffein och endorfin i överflöd, nästan på gränsen till olagligt. Tur att det inte finns bildbevis. Såg Ann en bit framför mig och kom snart ikapp (tyvärr). Försökte peppa, erbjöd lite gel och tjatade men tyvärr hade hon gett upp. Kändes trist men jag fortsatte och fokuserade vidare på mitt lopp.

30-35 km
Fortsatt löparfnatt! Såg på ”tidtabellen” på nummerlappen att jag kunde sänka farten till 4.20 och ändå klara sub3. Såg Frida, LN, Tz och någon till (?) vilket bara ökade min motivation. Tryckte på till 32 och sänkte sen farten för att inte riskera någon. Tanken slog mig att jag inte sett Jakob sen kicken satte in. Vände mig inte om men det visade sig efter loppet att han hade kontakt ända till 35. Hade han fixat det om jag peppat? Jag ägnade sen en av kilometrarna till att räkna hur många jag sprang om, resultatet blev 17 st.

35-40
Nästa tidtabell avslöjade att jag kunde sänka tempot till 4.22. Tiderna pendlade lite men jag hade god kontroll på fart och kroppen kändes OK. Vid 37 km kom en skock löpare ikapp och segade förbi. En knäppskalle hade en gul ballong knuten i linnet. Det visade sig vara en hare på väg mot 2.59. Kände mig säker på min fart och brydde mig inte om dem, de tryckte på lite onödigt hårt just där. Vid 38 kom vi åter tillbaka till stadskärnan och publikleden tätnade. Fick en skymt av en älg som bara hade en km kvar. Efter ett virrvarr av svängar, gatukorsningar och ett antal vilt gastande publiksamlingar hanns också med.

40-42,2
Vid 40 var jag säker! Faktiskt nästan 100% säker. Jag pustade ut lite gran mentalt men fortsatte springa på i bra fart. Fanns en liten oroskänsla ang kramp eller liknande men den var minimal. Vid 500 kvar till mål kunde jag inte längre hålla tillbaka glädjen. Det började lite försiktigt med en knuten näve mot luften! Sen ett antal publikvinkningar. Helt plötsligt började jag att skratta, stönande och frustande. Jag kan från säkra källor avslöja att ett skratt från en trött maralöpare inte låter vackert. Sista 200 metrarna gick ganska långsamt, 53 sek, men ändå gick pulsen upp på 188 bpm! Jag har bara vaga minnesbilder av vad jag gjorde i mitt lyckorus, men jag minns att jag tänkte på Mange, Maruk och Peppe, tre träningskompisar som jag inte kommer att träffa på 40, förhoppningsvis 50 år. Gjorde några flygplanssvängar innan mållinjen som passerades på 2.59.27. Satte mig ner på huk, tappade balansen och Fick kramp i vaderna. Någon kille med mick kom fram och pekade och gestikulerade. Lyckades få honom att hjälpa mig med vaderna innan jag kunde stapla vidare. Under de närmaste 10 min tror jag inte att jag sa något annat än ”Jag klarade det!”. I gengäld upprepade jag meningen säker ett hundratal gånger, i alla möjliga tonlägen, ljudstyrka, betoningar och kombinationer. Och det är faktiskt sant. JAG KLARADE DET! Jag klarade att springa förtiotvåtusenetthundranittiofem meter på kortare tid än tre timmar!

---

Kvällen tillbringades på en välbesökt (7 gäster som inte klassades som smurfar) italiensk restaurang. Hyfsat käk men vem bryr sig om sånt när man har det bästa sällskap man kan tänka sig. Finns ingen annan stans jag hellre skulle vilja fira min resas slut än i smurfars sällskap. Synd bara att inte alla i klubben var där.

Det finns massor av människor att tacka för hjälpen, för stöd, träningssällskap, skitsnack i bastun, tips och råd. Ingen glömd men en nämnd. Lorenzo: Även om du inte brukar erkänna din roll i våra resultat så hoppas jag att du inners inne vet hur betydelsefull din roll är och har varit!

Så nu är jag där, vid vägens slut. Jag har tagit mig runt en mara under 3 timmar. Målet är erövrat, loppet är sprunget och vägen är slut. Den är verkligen det, vägen som ledde till sub3 är till ända.

Men det är klart, någonstans, i mina snåriga tankar och drömmar, finns det naturligtvis andra vägar att börja springa på, andra mål att nå. Men jag vet inte riktigt vilken det blir.
Och jag är tveksam till om målet kan vara lika underbart som det i Festhalle Frankfurt, 2005!

/Rolle
2.59.27


Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "sjuttiofem" i siffror *


Tidigare Referat
2006-02-28 - Great North West Half Marathon
2006-02-07 - Miami maraton
2005-12-06 - Milano Marathon
2005-11-30 - Firenze Marathon
2005-11-11 - Från öken till snö...Vintermaran 2005
2005-11-09 - Vid vägens slut?
2005-11-04 - Messe Frankfurt Marathon 2005
2005-11-02 - Frankfurt Marathon, 2005-10-30, aka Älgjakten
2005-10-13 - Chicago Marathon
2005-09-28 - Rapport Berlin 2005
2005-09-25 - Att lära Kenyaskorna att krama
2005-08-31 - Ultra Trail Mont Blanc
2005-08-09 - A Dirty Weekend in California
2005-08-06 - VM-yra och en kniv i ryggen genom Helsingfors Marathon
2005-07-04 - Kustmaran 2 juli 2005
2005-05-05 - 109th Boston Marathon
2005-05-02 - Madrid Marathon
2005-04-18 - London Marathon
2005-04-12 - Comeback under Rotterdam
2005-04-11 - Mackans Rotterdam Marathon
2005-03-28 - Smällrapport
2005-02-28 - MARATONA DELLE TERRE VERDIANE
2005-02-13 - Inomhus SM - 3000m
2004-12-21 - Honolulu Marathon
2004-11-22 - Min första New York Mara
2004-11-10 - New York marathon för andra gången
2004-10-24 - Amsterdam
2004-10-21 - De tre musketörerna gör Amsterdam
2004-10-18 - Sub 3!! Eller??
2004-09-17 - OS i Aten 2004 - På plats

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta