Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Milano Marathon

6/12 - Tz  


Min debriefing, alltid av stort värde för mig själv, nu även till allmänhetens beskådan:

Samsung Milano City Marathon 2005

Aha! Det tog ett par timmar efter loppet, sen fick jag en flera dygn lång påminnelse om varför jag ställde in starten i Messe Frankfurt Marathon i slutet av oktober. Fötterna! De som gjorde så löjligt ont efter Lidingöloppet, om än bara 24h. Ajajaj, va ont de gör efter 42.2 km i 4.10-fart. Speciellt den högra, den som inte har gått sönder. Än. Nu får jag ägna mig åt den rehabilitering som jag redan borde ha genomfört men varit för lat för…

Men scenariot var ju att Ann bröt Frankfurt pga magproblem dygnet inpå loppet. Och jag hade ju sett i vilken kalasform hon var i, så när övriga frankfurtbrytare började diskutera en omstart så var jag snar att pusha henne lite försiktigt. Hon var värd en första resa under tre timmar. Och där dök möjligheten upp för mig att äntligen få genomföra ett marathon, för första gången på 14 månader. Det är den odiskutabelt mest mystikfyllda distansen, den man vill smaka på om och om igen, den man vill smälta i olika former och underbygga och genomföra med andakt.

Så sagt och gjort. Med mina Plantar Fascia-besvär i fokus la jag upp en träningsplan som möjliggjorde en stor andel kvalitet och ett tretal pass på +35km. En hygglig andel i marafartsintrimning. Men också till stor del snällt underlag, grus på tröskelpassen och löpband på långa marafartspass, alltför att ge fötterna en chans. Efter drygt två veckor av fyraveckorsplanen så började en trevlig form smyga sig på, pulsen sjönk och farten ökade på kvalitetspassen. Jag kunde åter springa med en puls på 162-164 och känna en lätthet i kroppen, farten låg runt 4.08-4.00/km.

Ryan Airs flygtider och Milanos billiga hotellpriser möjliggjorde en trenättersresa, lite mer ”fritid” än vanligt, vilket passade fint då jag och Ann firade tre år. Vi (jag, Ann, Petri, Måns och Veronica) anlände Milano bortåt 21-snåret på fredagskvällen, och efter ett McDonaldsstopp med italienska och asiatiska burgare så begav vi oss mot hotellen. Ett stilla regn övergick i ganska stora snöflingor. När vi vaknade på lördag morgon låg det ett dm-tjockt lager snöslask över hela staden. Någon Snösväng syntes inte till så vi fick glida omkring på trottoarerna på väg ned mot marathonmässan på förmiddagen.

Arrangörerna imponerade med god service och stora resurser. Möjligen var banan lite dåligt beskriven och vi var aningen osäkra på i vilken form och utsträckning energi skulle finnas längs banan. Jag garderade med sex gel, varav fyra nålade i linningen på shortsen. Vi ögonshoppade nån timma innan vila på det aningen ocharmiga hotellrummet åtnjöts i väntan på en rekorderlig middag, intagen på den fullsatta kvarterskrog vi spanat in kvällen innan. Calaluna låg bara runt hörnet från hotellet. Först pasta sen fisk. Det gödslades med olivdrypande bröd och mandelskorpor, så fullständigt proppmätta gick vi till sängs tidigt. Vid två tillfällen kring midnatt ringde rumstelefonen och jag misstänkte att det var Martinl som jagade sin nummerlapp som jag hämtat ut. Men vi var för sömndruckna för att svara. Tyvärr låg vi sen vakna en timma i onödan. Men sömnen hade varit god nätterna innan så ingen fara på taket…

Det här var min första mara som startade riktigt tidigt. Kl 09.20 skulle starten gå. Vi hade inte bemödat oss att försöka tidigarelägga hotellets frukoststart, utan lommade ner strax innan 07.30. En av hotellets italienska gäster avslutade då sin frukost, så nog hade vi kunnat hänga på där. Men två koppar kaffe, en och en halv powerbar och en giffel med sylt var faktiskt precis vad jag ville ha. Och två timmar innan start räcker när det är så lite. Vi tog oss ner mot starten, och först nu ville Calalunas Monkfish ut ur systemet. Skit också, tänkte jag. 2 plusgrader ute, inga hotell i sikte och inga öppna caféer. Joggade ett varv runt kvarteret nere vid starten, mötte bröderna Höiom, hittade ingenstans att göra nr 2. En kyrka var öppen, och några löpare värmde sig, men någon toa hittade jag inte. Hittade ett café på andra sidan starten men det var många löpare i kö och nu bara 10 minuter tills vi måste vara i fållorna. Om man kom senare än 09.00 missade man sin grupp och fick köa längst bak!

Joggade förbi ett femstjärnigt hotell men två bistra män utanför skrämde lite. Men jag vände och provade en passage utan ögonkontakt. Piuh! Funkade fint… Svängdörrarna i guldfärg gled runt ljudlöst och några steg in på den tjocka äkta mattan mötte en man i synnerligen dyr kostym, namnskylt och mycket korrekt frisyr. ”May I use the bathroom?” frågade jag och undrade hur han såg på mig i nätta skor med eldsflammor, nakna ben, korta tighta blåa löparshorts, grå underställströja under blåvita tävlingslinnet och svarta handskar och fleecepannband? ”Yes you may”, svarade han med en kort bugning och eskorterade mig en våning nerför marmortrappan med samma tjocka matta som hölls på plats av mässingstänger.
En tvåhandsvisning åt sidan. ”Here is the bathroom”. Mitt livs mest njutningsfulla toabesök, helt omsluten av marmor.

Så, in i fållan. Hade med mig en större plastpåse som jag gjort ett andra hål i och tänkte trä över benen om det vore kallt. Men när folk snart ställde sig runt mig kändes det kanonskönt! Solen lös däruppe, fast än så brant i vinkel att strålarna inte nådde ner till vår gata. Jag, Ann och Petri småpratade. Jag knöt skorna lite hårdare, så som jag alltid gör. Glömmer jag det får jag skoskav modell haveri under främre trampdynan. Det blev en världsvan marathonpink på huk mitt i massan, reklamfleecepannbandet som goodybagen givit fick agera svamp. Ingen tog notis om den svaga ångrök som steg under mig. Snart rörde vi oss aningen framåt och ingen skulle nu kunna straffa mig för detta övertramp.

Pang! Så var vi iväg. Det kändes finfint första biten. Petri låg alldeles framför, så även om det kändes som jogg så kändes det tryggt för Ann och mig. Strax innan 1km-skylten så fick vi första solstrålarna på oss. Men vid 1km visade klockan 4.21. Hoppla?!? Nåja, tänkte på Cedrics förmaning om att låta första 3-5km vara lugna. Andra gick på 3.58. Lite för hög puls (164), så jag lugnade Ann lite. Efter en 4.12a och en 4.02a och fortfarande lite väl hög puls och framförallt lite för hög ansträngningskänsla så var jag tvungen att fråga Ann hur hon kände det. ”Inte fortare”, sa hon. Nåja, första femman på 20.39 var bara fyra sekunder över planen Lugn Start. Inkl brutto-nettotidskillnaden. Men jag kände mig nyvaken och lite seg i kroppen.

Efter 5 km sjönk helt plötsligt pulsen till 157-158 och där kom den att ligga kvar hela loppet med små variationer. I Amsterdam i fjol hade jag 165 fram till jag fick vadkramper efter 32km. Snart hittade vi rätt rytm. Från 8 till 28 km hade jag en bra marathonkänsla, om än inte alls så lätt och formtoppad som i Amsterdam i fjol. Jag och Ann pratade lite då och då om fart och känsla, justerade farten därefter. Vi hade ryggar att gå på från 8 till 11 km. Kilometrarna gick på 4.04-4.09. En enstaka på 4.12. Men jag tyckte det var aningens aning långsamt, frågade Ann och hon tyckte hon fick korta stegen hela tiden. Vi gick om, passerade ytterligare några men hamnade lite i ingemansland. Enligt väderleksrapporterna hade jag kalkylerat med lätt medvind från 10-21, men nu när vi blev alena hade vi baske mig kännbar motvind!. En lätt dimma hade ersatt morgonsolen.

Vi hade konstaterat att det låg en större klunga 50m framför men vi kom inte mycket närmare fastän vi ville. ”Vi går ikapp dem nu på en gång, trycker på rejält” sa jag, vis av min och MKs erfarenhet från Amsterdam då vi gjorde detsamma vid ca 15km. Och vi tryckte på och vår svans av 4-6 gubbar klipptes av. Med ganska högt flås var vi snart ifatt gruppen som jag senare räknade till 25 man. Väl där är det såå underbart, vindstilla och pulsen sjönk ner och la sig på 154-155. Den trettonde km gick på 3.59, en av två km som blev snabbare än 4.00-fart.

Vi hängde med klungan hela vägen ned till 21.1km, varav 5km är raksträcka längs en kanal. Dimman hade blivit tät. Temperaturen sjönk ner mot nollan. Vid vätskelangningarna 15km och 20km så blev klungan helt splittrad. En långskånk i ljusblått linnen och matchande piratnäsduk runt huvet anförde klungan tillsammans med en orange italienare som hade egen cykelsupport. Och just de drog på lite extra vid stationerna, vet inte om det var irriterade på oss andra eller nåt. Det blev lite flåsigt att få tillbaka ryggarna. Nu var det rått och kallt i dimman och det iskalla vattnet var inte kul. Men eftersom jag och Ann till min förvåning fortfarande sprang ihop så kunde vi turas om att fånga halvlitersflaskorna så slapp båda trängas, lite lyx.

Jag hade tänkt mig en liten gel varje halvtimma och det gick bra fram till 20km då jag bara fick i mig halva. Den var för kall och hård. Vid halva loppet, vi passerade planenligt på 1.27 blankt, så tyckte både jag och Ann att vi vilat nog. Längs kanalen hade kilometrarna legat på 4.06-4.11 och ansträngningen hade totalt sett varit lägre. Nu gick vi upp i täten för vår stora klunga och la oss på 4.07-4.08. Sida vid sida. Vi började plocka de första placeringarna men det var som ett pärlband av skalper, lustigt att så många kroknat redan. Men motvinden var inte borta!

Hade vi studerat kartan noggrannare innan så skulle vi sett att banan gjorde en knix tillbaka i sydlig riktning. Nåja, det var inte nån besvärande vind och nån km senare så vände vi in mot stan igen. Vid 23 säger Ann plötsligt ”nu tog mina ben slut!”. Tjenare, tänkte jag, vad gör vi nu? ”Vi går bak i klungan ett tag”, sa jag. Vi hade ett okänt antal löpare efter oss, kanske alla 25? Och till min glädje var Ann snart vid gott mod igen och snart tog vi på nytt täten. Hade 3-4 andra med oss, och vi turades om att hålla farten. Den stora klungan försvann bakom oss. Vid 25-skylten ropar jag till Ann att nu är det bara 17 sketna km kvar av säsongen, låt oss göra dem till de hårdaste på hela året! Till vår stora förvåning försvann km-markeringarna efter 25km. Varför? Vid 28km börjar jag känna av ett illamående som är så typiskt för kyla. Kanske lite vätskebrist, men pulsen låg kvar på 158. Jag hade nog främst behövt lite energi till huvet. Fick börja bita ihop för att hålla farten. Det är väl som det ska, hyfsat lätt första 28 (kanske helst 30-32) och sen kriga.

Vid 30 kommer en km-skylt, senaste femman hade gått på 20.43, inte direkt glädjande i sig, men med tanke på att det nu kändes klart ansträngande så blev jag positiv. Vi var fortfarande ute i förorten och det var fortfarande dimma om än glesare och aningen varmare. Jag kunde lägga tunna pannbandet åt sidan ett tag (ner i kallingarna helt enkelt). Jag fick i mig två små klunkar Enervit-dryck, en liten klick av halva gel jag hade i handen sen 20km och fick snart lite ny energi, drog åter i täten på vår lilla klunga. Vi plockade kontinuerligt folk, det stärker.

In i stan igen, kändes skönt att slippa dimman. Några hundra meter längre fram ser jag en tjej som stått bredvid oss i startfållan och ropar åt Ann att det finns en damskalp där framme. Och Ann sätter av i en hejdundrande fart. Jag funderar nu helt klart på att släppa henne, men va fan, det e ju så coolt att vi håller ihop än! Så jag biter ihop och tuggar på. Vi kommer ikapp tjejen och hennes pacing guy, passerar med hyfsad fart. Men vi har ju ett gäng bakom och tjejen hänger på dem, och snart passerar allihopa oss två. Strax innan 35-flaggan börjar jag må akut kräkdåligt och släpper klungan, inklusive Ann. Stannar till vid vätskestationen och blir saligt glad när de ropar ”Hot Drink!”. Det visade sig senare vara sött the, men var underbart för min illamående kropp. Står still och sveper den lilla muggen.

Sätter fart igen och ser att Ann släppt klungan därframme hon med. Jag tänker mest på att hålla så hög fart som möjligt men det visar sig vara aningen högre fart än Ann och ungefär samma som en del där framme. Kommer snart ifatt Ann som får upp farten lite och fram till 40-flaggan så går det upp och ned, ena stunden kräkfärdig, nästa semipigg igen. Den femman tar 21.48, inte nån glädjechock direkt, men med den känslan ändå helt okay. Vi turas på så sätt om att dra fram varann. Vid 40 ropar jag att nu jävlar sätter vi fart mot damklubbrekordet, även om jag inser att det kommer krävas en löjligt snabb avslutning för att greja det. ”Äh! KÖR!” skriker hon, och jag sätter av med så hög hastighet jag förmår, med huvet på sned och maginnehållet vid struphuvet typ. 4.14 – 4.01 – 0.48. Klämmer minst 5ggr så många skalper sista 2-3km som jag släppte förbi vid 35km. Stapplar i mål med nytt pb halvminuten bättre än det årsgamla. NÖJD!

Väntar på Ann, kramar henne länge och gratulerar till sub3!




Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "sextiosju" i siffror *


Tidigare Referat
2006-02-28 - Great North West Half Marathon
2006-02-07 - Miami maraton
2005-12-06 - Milano Marathon
2005-11-30 - Firenze Marathon
2005-11-11 - Från öken till snö...Vintermaran 2005
2005-11-09 - Vid vägens slut?
2005-11-04 - Messe Frankfurt Marathon 2005
2005-11-02 - Frankfurt Marathon, 2005-10-30, aka Älgjakten
2005-10-13 - Chicago Marathon
2005-09-28 - Rapport Berlin 2005
2005-09-25 - Att lära Kenyaskorna att krama
2005-08-31 - Ultra Trail Mont Blanc
2005-08-09 - A Dirty Weekend in California
2005-08-06 - VM-yra och en kniv i ryggen genom Helsingfors Marathon
2005-07-04 - Kustmaran 2 juli 2005
2005-05-05 - 109th Boston Marathon
2005-05-02 - Madrid Marathon
2005-04-18 - London Marathon
2005-04-12 - Comeback under Rotterdam
2005-04-11 - Mackans Rotterdam Marathon
2005-03-28 - Smällrapport
2005-02-28 - MARATONA DELLE TERRE VERDIANE
2005-02-13 - Inomhus SM - 3000m
2004-12-21 - Honolulu Marathon
2004-11-22 - Min första New York Mara
2004-11-10 - New York marathon för andra gången
2004-10-24 - Amsterdam
2004-10-21 - De tre musketörerna gör Amsterdam
2004-10-18 - Sub 3!! Eller??
2004-09-17 - OS i Aten 2004 - På plats

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta