Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Miami maraton

7/2 - Jakob Skott  




Efter att jag varit tre och en halv minut från den magiska tretimmarsgränsen i Frankfurt maraton var motivationen och lusten att snabbt göra ett nytt försök på maran överväldigande. Att valet blev Miami berodde dels på att det var den närmsta i tiden större maran och att jag och sambon sedan länge bestämt oss för att pröva på en Karibienkryssning och dessa utgår från Miami. Jag kände även att det skulle vara kanonfint att vila upp sig på pooldeck med en drink i handen blickande ut över Bahamas.

Starten på maran var klockan sex på morgonen vilket kan verka makabert tidigt men eftersom tidsskillnad var till min fördel var detta inte någon nackdel. Räknade man svensk tid var starten klockan tolv vilket kändes mer rimligt. Det som oroade mig litet var att jag möjligtvis skulle vara stel i benen från den långa flygningen. Oron var dock obefogad då jag flög ned till Miami på fredagen och maran var på söndagen så jag hade ett och ett halvt dygn på mig att få kroppen i synk. Jag var även uppe och rörde på mig mycket under flygningen för att hålla benen i gång så inför starten var benen pigga och glada.

Inför Frankfurt maraton hade jag valt att frakta vitargopulvret jag använder till uppladdningen direkt i min sportdryckflaska. Locket till flaska hade valt att lossna så pulvret hade till Rolles stora förtjusning spridit ut sig i hela väskan. Denna gång hade jag varit smart och lagt pulvret i små plastpåsar i flaskan så väskan förblev vitargofri denna gång. Man lär sig av sina misstag sa igelkotten och klev av rotborsten.

Med alla dessa små detaljer på plats och att träningen gått utmärkt veckorna innan maran var det med stor tillförsikt jag stod på startlinjen innan start. Att jag dessutom blivit seedad och stod mitt ibland elitlöparna gjorde mig än mer entusiastisk. När starten gick försvann dock eliten i ett tempo som jag är god för i ungefär en kilometer så det var inte länge jag kunde misstagas för att höra till dessa utomjordingar.

Arrangörerna hade utlovat en platt lättsprungna bana så jag blir klart missnöjd när en västerbrolik bro tornar upp sig redan efter några hundra meter. Att det dessutom blåser rejält gör mig också litet nedstämd. När jag sedan ser att min puls ligger ca tio slag över vad jag skulle önska sjunker humöret ytterligare ett snäpp. Tempot känns däremot löjligt lågt, vilket jag vet att det skall göra i början av en mara. Det hindrar inte att det är väldigt psykande att se horder av löpare storma förbi och det krävs eoner av disciplin för att inte dras med i tjurrusningen.

När de första 1609 meterna (det är ju i staterna, så det är mileskyltar) dessutom går på 7:20, mot 6:45 som jag hoppats på, är paniken ytterst nära. Inte öka, inte öka blir jag tvungen att säga till mig själv flera gånger. Pulsen är redan för hög och skylten kan ha suttit fel intalar jag mig och lyckas hålla mig ifrån att rusa. Nästa mile går på 6:53 och även om det också är för långsamt så har pulsen hållit sig på samma nivå och jag har börjat komma in i lunken. Det blåser på rätt ordentligt och jag håller mig hela tiden bakom folk för att försöka spara på krafterna. Det går en halvmara samtidigt som maran och därför är det hyfsat med folk att ta rygg på. Jag måste byta rygg ofta för de flesta är löpare som gått ut i farter långt över sin förmåga och börjat krokna.

Min tredje mile går på 6:35 och pulsen ligger fortfarande på samma (dock något för hög) nivå. Även de två nästföljande milen går i 6:35 tempo så nu är jag i fas med min plan. Nu har jag hittat en perfekt rygg att ligga bakom, jag smyger litet med att jag är där eftersom jag verkligen inte vill behöva dra något. Jag har listat ut att han enbart ska springa halvmaran och tycker därför att det inte är mer än rätt att han kan dra mig första halvan. Jag är nu inne i en skön löparkoma och milen tickar förbi i 6:40 tempo och det känns riktigt behagligt och fint.

Den tionde milen gick helt plötsligt på 6:05 men den skylten måste ha stått galet för det finns ingen möjlighet till att jag ökat tempot så pass mycket. Efter den felplacerade skylten springer jag över en bro där underlaget är någon form av galler. Det gör riktigt ont i fötterna att springa över och jag beklagar mig högljutt. Strax efter bron står min sambo och hejar. Det är en riktigt temperaturhöjare och jag känner mig i kanonslag. De negativa tankarna från starten är som bortblåsta när faktumet att jag sprungit en dryg timme i marafart utan att vara det minsta trött stärker mig rejält.

Efter 12,5 miles delas halvmara- och helmaralöparna upp. Den större delen av löparna försvinner in i halvmaradelen och det är bara jag och två personer till som följer helmaraspåret. Halvmaran passeras på 1:28 och det är det näst snabbaste jag någonsin sprungit en halvmara på. Jag känner mig fortfarande väldigt stark och blir än mer peppad av de två som sprungit med mig börjar tappa. Jag inser att det antagligen är sololöpning som gäller från och med nu.

Jag ser en liten klunga några hundra meter framför mig och de två löparna som jag sprang ifrån vid halvmaramarkering verkar inte tappa mer utan ligger stadigt ungefär hundra meter bakom. Jag funderar på om jag ska sänka farten och låta dem komma ikapp så jag kan dra nytta av draghjälp men känner att det nog är bättre att hålla farten. Farten per miles ligger mellan 6:45 och 6:50 så tretimmargränsen är fortfarande ohotat.

Vid 17 miles börjar jag krisa en aning. Sololöpningen tär på mig och då det är minimalt med publik känns det knappt som jag springer i ett lopp. Krisen förvärras litet av att de två löparna jag lämnade bakom mig vid halvmaran helt plötsligt susar förbi och försvinner bort. Jag blir stressad och tror jag att tappat farten helt men nästföljande mile går på 6:50 så det är bara de två som har ökat. Det lugnar mig och jag är åter inne i löparkoman.

Strax efter den 18 milen kommer en lösspringande hund ut på banan framför mig. De två som sprungit om mig blir attackerade av den och den lyckas bita av den ena löparens sko. Min sambo bruka hävda att jag är hundrädd, själv anser jag att jag bara är reserverad mot dem. Den här hunden gör mig dock ursinnig och jag lider med stackaren som fått sin sko avbiten. Efter nästan tre mils löpning in i en mara vill man inte råka ut för något sådant! Hundägaren har nu kommit och försöker få fast på hunden samtidigt som han ber om ursäkt. Den är dock väldigt uppspelt och har nu fått syn på mig. Jag vill inte den rabiessmittade besten på mig så jag stannar och skriker åt ägaren att ta hand om sin förbannade hund. Jag muttrar även på svenska att vad jag tycker om ägaren och blänger så ondsint jag bara kan. När hunden åter är kopplad springer jag förbi och gestikulerar argt åt ägaren.

Hundincidenten har gjort mig så arg att jag omedvetet ökat tempot så trots att jag stannat går den milen på 6:40. Jag börjar nu känna att min energi är på nedåtgående så jag längtar till mile 20 där jag bestämt mig för att ta min gel. Mile 20 går på 6:55 men jag har räknat att ut att håller jag mig bara under 7:00 per mile klarar jag tre timmar så jag behåller mitt lugn. Jag börjar pressa i mig gelen men den växer i munnen och det känns som när man hade hubba bubba tävling i mellanstadiet (flest samtidigt i munnen vinner). Jag inser att jag måste avvakta till en vätskestation innan jag kan få i mig den. Vätskestation kommer vid 20,5 miles och jag kan få i mig gelen utan några fler missöden.

Efter att jag konstaterat att det räcker med att hålla sjuminuterstempo har miles legat precis under sju minuter. Jag är litet irriterad över att jag inte kan hålla tempot men lyckas inte övertyga mig om att det är värt den extra smärtan att öka igen. Att klara tre timmar är målet och jag kan inte pressa mig mer än så. Vid 24 miles börjar det bli rejält jobbigt och den 25 milen går på 7:20. Inte alls bra men fortfarande ingen fara, jag kan nu springa i 7:30 tempo och ändå klara målet.

Benen börjar nu påstå att det bästa för dem vore att sluta springa och att jag satte mig ned i stället, de hävdar att det inte bryr sig det minsta om någon tretimmarsgräns. Jag ignorerar dessa påståenden och fortsätter springa. Kroppens övriga delar tycker dock att benens förslag är ypperligt och börjar även dessa tjata om att nu är det faktiskt nog. Även om jag inget hellre vill än att stanna är det bara att köra på. Det är bara 1,2 miles kvar men det känns så fruktansvärt långt för tillfället. Jag försöker räkna ut hur lång tid det kan ta att springa 1,2 miles men misslyckas.

Precis efter 26 miles markering börjar en bro som har en hyfsat brant stigning. Blåsten gör det helt gräsligt och jag undrar om jag ens klarar att ta mig framåt över huvudtaget. Även denna bro har galler som underlag och min sargade fötter skriker av smärta. Mitt på bron kommer jag ikapp löperskan som fick sin sko avbiten och hon står praktiskt taget stilla i motlutet och motvinden. Detta ger mig en känsla av att jag åtminstone rör mig framåt, något jag var osäker på innan. Jag ser att jag har två minuter på mig att ta mig i mål innan tiden går ut och får litet panik. Var är målet?

Efter bron svänger banan och efter den svängen ser jag äntligen målet. Klockan vid målet visar att jag har 1,5 minuter på mig när jag svänger in på upploppet och jag inser att jag kommer klara det. Det är mycket publik och jag sträcker armarna i skyn och gör segergester. När jag kommit över mållinjen skriker jag så högt jag kan att jag klarade det. 2:59:01 blir sluttiden och jag är mycket nöjd.

Jag känner dock inte den absoluta glädje jag föreställt mig utan mer tomhet och trötthet. Jag stapplar in i målområdet och får tag i vatten som jag långsamt dricker. Medan jag dricker börjar det sjunka in att jag faktiskt klarade det mål jag har haft framför mig i drygt två års tid. En våg av nöjdhet sköljer över mig och när jag sedan träffar min sambo är glädjen på plats!

Efter loppet var det som sagt dags för att åka på kryssning i Karibien så efter en snabb dusch på hotellet begav vi oss iväg till skeppet där en stor buffé stod uppdukad. Mycket lämpligt efter en mara. Den buffén stod sedan uppdukat praktiskt hela kryssningen så en fyra kilos viktökning på en vecka lyckades jag också med. Något av ett personligt rekord även där!

Jag måste passa på att tacka alla min träningkompisar och speciellt Magnus Kvist som hjälpt mig med långa och sega maratonpass i ur och skur! Även ett extra tack till Ellinor som masserade vett i mina vader när de började gnälla.




Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "trehundratvå" i siffror *


Tidigare Referat
2006-02-28 - Great North West Half Marathon
2006-02-07 - Miami maraton
2005-12-06 - Milano Marathon
2005-11-30 - Firenze Marathon
2005-11-11 - Från öken till snö...Vintermaran 2005
2005-11-09 - Vid vägens slut?
2005-11-04 - Messe Frankfurt Marathon 2005
2005-11-02 - Frankfurt Marathon, 2005-10-30, aka Älgjakten
2005-10-13 - Chicago Marathon
2005-09-28 - Rapport Berlin 2005
2005-09-25 - Att lära Kenyaskorna att krama
2005-08-31 - Ultra Trail Mont Blanc
2005-08-09 - A Dirty Weekend in California
2005-08-06 - VM-yra och en kniv i ryggen genom Helsingfors Marathon
2005-07-04 - Kustmaran 2 juli 2005
2005-05-05 - 109th Boston Marathon
2005-05-02 - Madrid Marathon
2005-04-18 - London Marathon
2005-04-12 - Comeback under Rotterdam
2005-04-11 - Mackans Rotterdam Marathon
2005-03-28 - Smällrapport
2005-02-28 - MARATONA DELLE TERRE VERDIANE
2005-02-13 - Inomhus SM - 3000m
2004-12-21 - Honolulu Marathon
2004-11-22 - Min första New York Mara
2004-11-10 - New York marathon för andra gången
2004-10-24 - Amsterdam
2004-10-21 - De tre musketörerna gör Amsterdam
2004-10-18 - Sub 3!! Eller??
2004-09-17 - OS i Aten 2004 - På plats

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta