Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Halv järnman med blytunga ben

31/8 - Viktor Winterglöd  




Triathlon är kul, förbaskat kul. Och jobbigt. Bara logistiken inför en tävling är en utmaning i sig. Vaselin och tuttejp hör ju även löpningen till, men i triathlonsammanhang får de dras med ytterligare prylar. Utrustningslådan är välfylld och i proportion till detta ökar risken för att glömma något väsentligt hemma. Jag har ju dessutom aldrig upplevt att skorna åkt på pyspunka inför start i en renodlad löptävling. Slumpen känns således ständigt närvarande och ödets nycker bor framförallt i det materiella. Men det är väl kanske nybörjarens syn på det hela.

Övning ger som det sägs erfarenhet och som den min andra triathlontävling Sala Silverman är, finns det utrymme för framtida lärdomar. På det hela taget är jag supernöjd med min insats. Simningen flöt på bra. Eller, jag vågade simma på. Eller, under simningen höll jag huvudet kallt. Eller någon annan snednavigerande ordlek. Som sagt, jag tog mig upp på torra land och påbörjade 2 timmar och 44 minuter trampande i en intensitet näst intill utan referenser. Det jag syftar på är min klena cykelbakgrund och undermåliga träning under våren och sommaren i denna tidskrävande disciplin. Aspirerande landsvägscyklist blev jag för ett och ett halvt år sedan, då jag köpte min första racer. Och sedan dess har jag förhållit mig till cyklingen som en busschaufför förhåller sig till kisspausen. Ett välkommet, men inte alltför frekvent inslag i arbetsrutinen. En rutin som i min träningstillvaro stavas löpning. Men det ska sannerligen bli ändring på proportionerna vart det lider. 2009 bär svällande vader och aerodynamiska sittställningar i sitt sköte. Det har jag på känn.

Så där sitter jag i min referensfattiga kamp mot medelhastighetens förfall och salaslättermas motvindsdemoner. Mestadels känner jag mig, om inte stark, så väldigt inspirerad. Det är ju trots allt dagen T. Ett med tävlingen jublar jag inbördes varje gång jag lyckas sega mig förbi en medtävlande och nickar respektfullt till hälsning då jag blir omkörd. Och omkörd blir jag. Att bli frånåkt av hårdtrampande cyklister är en sak, att tappa kontakten med orken en annan. En balansakt så god som någon att förmå krafterna räcka hela vägen. 70 kilometer passerade och jag känner att jag ligger på gränsen till att ha grävt lite för djupt i kraftreserven. Detta till trots är jag vid gott mod och har utan tvekan varit väldigt disciplinerad i mitt drickande och idisslande. Hög kadens, trampa på. Temat i rullning. Pappa, hur långt är det kvar!?

Så nalkas den till slut, löpningen. Min gren. Litet orosmoln i ljumsktrakten då jag under den avslutande kilometern cykling känner en begynnande kramp i nejden. I likhet med växling nummer ett, går växling nummer två i oerfaren lunk. Vet inte hur mycket jag hade vunnit just denna dag på att effektivisera övergångarna, mellanvilorna blev ju positivt längre. Men säkert är att under kommande års utforskande av alla goda tingens sport, kommer det kapas många härliga sekunder (troligen minuter) på att dra ner på lyxen. Lyxen till en rakt igenom ny kläduppsättning inför varje nytt scenframträdande. Lyxen till nyhetens behag, konkretiserad i långsamt och medvetet (i motsats till snabbt och reflexmässigt) avtagande och påtagande av kläder och utrustning. Man kan helt enkelt säga att jag mös omkring i transitionszonen.

Transition. Övergång. Metamorfos. Löparen i sin cykelpuppa som står redo att möta stigarna med fjärilslätta ben. Skulle inte tro det. Hur vackert mitt FK Studenterna-linne än skimrar, så kännetecknas de första två kilometerna av en serie kraschlandningar om cirka 170 per minut. En krampattack i baksidan av mitt högerlår tvingar mig dessutom till ett kort stopp. Men sedan händer det något. Jag börjar trevande hitta tillbaks till dansen, den välkända rutinen. Jag dansar inte vackert, men med stor inlevelse. Frånvaron av salsgolv underlättar inte. Den avslutande trevarvsbanan är överraskande kuperad och slingrar sig i huvudsak fram längs terrängspår och stigar. Asfalt bjuds det också på och den ger sulorna omväxling, om än stum sådan. Så ett minne värt att sätta i pränt. Efter drygt 1, 8 och 15 kilometer (trevarvsbana som sagt) står loppets mest entusiastiska hejarklack. En pappa och hans två barn i plus minus tioårsåldern, samt deras bil. Bilens stereo lägger fonden. Med popmusik på hög volym, som ges fri lejd att genom vidöppna dörrar möta dagens alla kalorislaktare, sätter trion ära och heder i att kärleksbomba oss triathleter till stordåd. Kärlek som i betydelsen: vi älskar att heja på er. Jag gläds vid varje passage.

Och innan jag vet ordet av, så börjar jag tro på att målgången även är tillägnad mig. Underbart är kort. Och långt. Men det är något visst med slutrakan. Man pratar ju ofta om att vägen är målet, för att belysa det faktum att ovissheten i huruvida man ska nå det eftersträvade, många gånger är betydligt mer kittlande och stimulerande än att ställas inför framgångens fullbordande. Slutrakan är på något sätt den gyllene punkten. Tillfället då den vilsne och djupt törstande ökenvandraren ser oasen blänka till och hon inser att livgivande vatten är inom räckhåll. När törsten väl är släckt tappar vattnet lite av sin magi. Jag bryter ett osynligt målsnöre och lägger mig i gräset. Och ler. Livet är här och nu.

Ett avslutande tack till min kompis Erik som bidrog med såväl uppmuntrande rop som ren butlerverksamhet. Och som förhoppningsvis tillfälligt glömde de multipla frakturer som hans gipsade underarm fortfarande vittnar om. Resultatet av en cykelsession i dirtparken. Jag hoppade väldigt högt, men inte tillräckligt långt, sammanfattar han det hela.

Så sitter jag här med ben som insuper varje sekund av återhämtning och vila. Och känner mig berikad. Och halv. Kalmar, var det så det hette...


Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "fyrtiofem" i siffror *


Tidigare Referat
2009-11-03 - New York, New York
2009-10-14 - Grand Trail du Nord
2009-09-21 - GORE-TEX TRANSALPINE-RUN 2009
2009-09-01 - Tour du Mont Blanc 2009
2009-08-08 - Vasque Vértex Fjällmaraton
2009-07-30 - När marginalerna inte är på rätt sida..
2009-06-06 - Neander Trail
2009-05-24 - En rapport från sprintgänget på stafett-SM
2009-05-20 - Om nyttan med musik under Göteborgsvarvet
2009-05-14 - Marathonstatistik eller skorna på hyllan statistik
2009-05-07 - 24H World Challenge i Bergamo
2009-04-28 - Boston Marathon blev mara nummer 54, är det den sista?
2009-04-05 - Premiärmilen - The Movie
2009-03-28 - En vårvinterdag på stigarna runt Täby
2008-12-07 - Årets smurfigaste fest, nej förlåt... årsmöte
2008-11-24 - Milano City Marathon 2008
2008-10-30 - One Night in Seoul...
2008-08-31 - Halv järnman med blytunga ben
2008-08-07 - Blött, blåsigt, långt....men roligt!
2008-07-05 - Lapland Ultra – en berättelse om berg och dalar
2008-06-09 - Ett Nationaldagslopp i kaosets tecken
2008-05-21 - Det bortglömda träningsmomentet
2008-04-26 - När vi tog hatten tillbaka till Nashville
2008-04-13 - Musketörerna angör Malmö -08
2008-03-16 - Rom Marathon 2008
2008-03-05 - Barcelona blev mara nr 49
2008-03-04 - Hemkomna och vältränade
2008-02-12 - Äntligen sub3
2007-12-02 - Milano Marathon 2007
2007-10-15 - Hässelbyloppet 2007 - The Movie

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta