Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

One Night in Seoul...

30/10 - Cecilia Petersson  


…makes a hard man humble... Ja, ödmjuk är man efter att ha tillbringat ett halvt dygn på den 923 meter långa banan i vetskap om att man ska springa lika länge till, men också mycket glad och mycket stolt over att få springa i de svenska färgerna i ett VM, om än ett inofficiellt sådant.


Truppen till IAU 24H World Challenge i Seoul 2008 var den största hittills inom svensk ultralöpning med fyra damer, fem herrar och tre ledare. Landslagsveteranerna Torill och Reima Hartikainen stod för erfarenheten tillsammans med lagledaren Kjell-Ove Skoglund, medan Christian Ritella hade två tidigare lopp i blågult bakom sig. Vi övriga var debutanter.

26 nationer var representerade, och en hel del av dem flög liksom vi via Helsingfors. Vi blev hämtade med buss på flygplatsen och körda till Athletic Village, som visade sig vara en form av lägenhetshotell. Det låg en bra bit utanför centrum och var relativt enkelt, men hade ett ur tävlingssynpunkt perfekt läge, bara en dryg kilometer från arenan.

Arenan, ja. Banan var som sagt 923 meter lång och underlaget var asfalt och betong – inte helt optimalt om benen ska hamra mot den i ett helt dygn. Även de skarpa kurvorna frestade på vader och knän för många av löparna. Varje land hade sitt lilla ”marknadsstånd”, där lagledare och medhjälpare höll till och där man kunde förvara mat och utrustning. Här fanns även den förplägnad som arrangörerna erbjöd: frukt, godis, salta kex, sjögräsrullar(!), sportdryck, Cola, vatten, kaffe, te mm samt massage- och sjukvårdstält.

Men nu går jag händelserna i förväg. På fredagseftermiddagen, dagen innan loppet, hölls det ett s.k. tekniskt möte på eftermiddagen, där man gick igenom praktiska detaljer och regler. På kvällen var det officiell invigning i hotellrestaurangen med tal av höjdare inom IAU (International Association of Ultra Runners) och pastaparty. Löparna och lagledarna var klädda i sina nationsfärger, och borden hade försetts med våra respektive flaggor. Nu började det kännas på riktigt…

Efter en natt som åtminstone för min del inte innebar särskilt mycket sömn och en frukost bestående av bl.a. ris med svampsoppa som sås, är det dags att ge sig av till tävlingsplatsen. Det är soligt och trots att klockan bara är nio redan ganska varmt, och jag konstaterar att det bara är på ena kortsidan som det finns någon skugga. Vi stuvar in våra prylar i tältet och lägger upp medhavd specialmat på borden. Ett varvlopp av den här typen må sakna den omväxling i bana och natur som t ex finns i ett terränglopp, men det är onekligen bekvämt!

Så går starten och fältet ger sig iväg. En oinvigd skulle förvånas över tempot, som mer liknar ett motionslopp än ett VM, men här handlar det inte om att springa fort, utan om att hitta ett tempo som man orkar hålla i många timmar. Själv går jag ut i strax över 6 minuter per kilometer, vilket känns löjligt långsamt (precis som det ska göra). De första timmarna är mycket behagliga, trots att solen klättrar högre på himlen och blir allt varmare. Löpningen känns avspänd, och jag varvar med korta avsnitt av gång och stannar också till då och då för en kort stretch, allt för att hålla musklerna mjuka så länge som möjligt. I högtalarna hörs Eagles’ Hotel California, och jag noterar speciellt en strof: “And I was thinking to myself, this could be heaven or this could be hell”. Just nu är det definitivt Heaven. Frågan är bara vad det är framåt morgonkröken…

Efter ytterligare ett tag förkunnar speakern: ”Ladies and gentlemen, the ice has arrived!”, och mycket riktigt, stora påsar med is levereras till vart och ett av tälten. Det är skönt att ta några kuber i näven och gnida över armar och nacke! Även om jag hade önskat något lite rejälare på matbordet än det som bjuds, får vi i övrigt all tänkbar service. När jag lägger mig ner på en tom madrass i massagetältet för att stretcha, kommer en massör genast fram. Jag säger att jag inte behöver någon hjälp utan bara tänjer lite, men det ignorerar han. Av med skorna, en ispåse under nacken (det känns himmelskt!), och så stretchar han ut mina ben och fötter!

Ett såpass långt lopp som 24-timmars är speciellt på så sätt att man har tid att lägga några minuter här och där på t ex massage i förebyggande syfte, och det kan visa sig vara en mycket värdefull investering. Men det gäller att akta sig för alltför långa depåstopp; speciellt under den senare delen av loppet har tiden en tendens att rinna iväg när man ligger och blir ompysslad. Här är erfarenheten ovärderlig; att veta vad som fungerar bäst just för en själv.

Vi svenskar växlar några ord och kollar läget när vi passerar varandra, och det känns fint att vara del av en så stor trupp! Musiken har varit omväxlande västerländsk och koreansk, och nu hörs Abba ur högtalarna. Det är perfekt musik att springa till, och jag gör mina egna versioner av texterna: ”Running Queen, young and sweet, only seventeen” (17 timmar kvar, alltså!). Några timmar senare säger en australiensisk löpare till mig ”Gee, I really like Abba, but this is a bit too much!” Då har vi hört Honey Honey säkert fem gånger (och många fler skulle det bli!), och jag kan inte annat än hålla med honom. Mamma Mia, here we go again…

Löpningen känns fortfarande bra, förutom att jag börjar få spasmer i tårna på höger fot, och trots två depåstopp för massage vill det inte ge sig. Jag ber den amerikanske lagläkaren, som på något mirakulöst sätt räcker till för alla och som är lika trevlig som han är skicklig, om hjälp. Han säger att han tror att jag har potassiumbrist, tar min arm (för att känna på muskelfibrerna, förklarar han), och konstaterar att så definitivt är fallet. Jag får en tablett och lite massage och kan springa vidare med ett pånyttfött löpsteg.

Efter den 26-gradiga värmen är solnedgången välkommen när den träder in vid sextiden. Skymning och gryning är korta här nere, och det tar inte lång tid innan det blir mörkt. Men jag har inte helt blivit av med muskelkramperna och har fått ytterligare två behandlingar av ”Doc”. Dessutom har magen börjat krångla, något som jag inte brukar ha problem med. En alldeles speciell utmaning är att bajamajorna är av Fjärran Östern-modell, dvs. ett hål i golvet! Allteftersom timmarna går blir det svårare och svårare att huka sig… Jag äter och dricker inte riktigt som jag borde; jag har fått nog av den söta sportdrycken och Colan och längtar efter något annat men vet inte riktigt vad.

Trots allt detta har jag efter tolv timmar avverkat ca 10,5 mil. Jag har ungefärlig koll på varven på min klocka, och varje sprungen mil är bokstavligt talat en milstolpe. Men så småningom kräver den hårda betongen sin oundvikliga tribut av lårmusklerna. Jag var ganska tidigt tvungen att byta ut specialinläggen i mina skor till de ordinarie pga. en öm framfot, och dessa har inte samma dämpning som de jag började springa i, något som kanske också bidrar. Efter 15 timmar går det inte att springa längre. Lårmusklerna är det avgörande, men även magen hade nog ganska snart tvingat mig att kapitulera, den också. “This could be heaven or this could be hell…”

Det finns ett uttryck inom ultralöpningen som lyder: ”If you can run, run. If you can’t run, walk. If you can’t walk, walk anyway.” Jag kan gå, så det är vad jag gör under de sista nio timmarna av loppet. Nu känns det ganska OK rent fysiskt, men mentalt är det jobbigt att gå istället för att springa, även om jag långtifrån är ensam om det. Emellanåt tittar jag ner på mitt blågula linne där det står Sweden på bröstet, och jag påminns återigen om varför jag gör det här. Jag älskar utmaningen, den ovissa utgången, allt som kan hända under ett så här långt lopp, vetskapen om att just idag kan det vara mitt livs lopp, samhörigheten och den ömsesidiga respekten löparna emellan, bara idén att förflytta sig framåt under ett helt dygn…

Några gånger tvingas jag dock i depå, tillfälligt besegrad av sömnbristen. Två nätter i princip utan sömn är åtminstone en för mycket. Jag lägger mig ner några minuter och lyckas få till en mikrosömn. Sedan är det inga problem att fortsätta. ”And my destination makes it worth the while, pushing through the darkness still another mile”, för att nu återknyta till Abba…

Så kommer gryningen, och dagen är här lika snabbt som natten kom för tolv timmar sedan. Det är bara några timmar kvar, och det kommer inte att hinna bli riktigt varmt igen. Många löpare går nu, eller har i varje fall sänkt tempot betydligt, förvånansvärt många för att vara en tävling på den här nivån. Banans karaktär är säkert en stor skuld till manfallet. Även mina lagkamrater kämpar med sina privata demoner, och vi ger varandra några uppmuntrande ord på vägen när vi passerar. Men så länge vi överhuvudtaget kan röra oss framåt gör vi det, och vi vet att vi kommer att fortsätta tills de 24 timmarna är över...

Sista timmen. Anders och jag håller samma tempo, så vi går tillsammans, ibland småpratande, ibland under tystnad. Nu är det bara en fotbollshalvlek kvar, en hockeyperiod… Den sista minuten springer vi. Några stilpoäng hade vi inte fått, och inte går det fort heller, men vi springer. Ten, nine, eight, seven, six, five, four, three, two, one… Stop! Vi står stilla tills en funktionär markerat vår position och vårt nummer med krita på marken, och sedan går vi mot svensklägret. Det liknar ett slagfält. Vi sitter, halvligger, ligger. Skor tas av. Skador ses om. Slitna muskler tänjs och mjukas upp. Vi äter och dricker lite. Ingen av oss har nått sitt max idag av olika skäl, men vi har en bra bredd i truppen, och vetskapen att vi har gjort vårt allra bästa är en bra tröst. Vi vet att ultralöpning är ett högt spel.

Prisutdelningen sker en timme senare i solen, som nu börjat värma ordentligt igen. Seouls borgmästare spelar saxofon, flera låtar. Det direkta solljuset är mycket påfrestande. Vi vill bara hem till hotellet, men självklart stannar vi för att hedra vinnarna. Så småningom får de i alla fall ta emot sina pokaler. De flesta måste hjälpas upp- och nerför den ganska höga scenen! Frankrike dominerar totalt på damsidan, och Japan på herrsidan. Sverige tar en femteplats bland damerna och en tionde bland herrarna, vilket är klart godkänt!

Så går vi i sakta mak tillbaka till hotellet. Vi går direkt in i matsalen där lunch fortfarande serveras. Det smakar himmelskt! Fettfattig asiatisk mat och ris är precis vad min mage vill ha just nu. Och efter en dusch och några timmars vila är vi förvånansvärt fräscha när vi möts upp för middag. Jag upphör aldrig att förvånas över kroppens förmåga att återhämta sig efter de hårdaste strapatser och över själens förmåga att förtränga det som var jobbigt och redan börja se framåt mot nästa äventyr…

Några citat hämtade från tävlingen vill jag också dela med mig av:

”You don’t have to smile, just keep going!”
En lagledare till sin löpare

”Om tre timmar kommer solnedgången!”
Henrik Olsson, i 26-gradig värme och efter 5 timmars löpning

”Vill du ha något?”
”Kaffe.”
”Varmt eller kallt?”
”Nu!!!”
En tysk kvinnlig löpare till sina medhjälpare i tältet

”Jag undrar vad som är skönast efter ett 24-timmarslopp, att duscha eller borsta tänderna!”
Henrik Olsson


Cecilia
167,885 km








Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "tjugotvå" i siffror *


Tidigare Referat
2009-11-03 - New York, New York
2009-10-14 - Grand Trail du Nord
2009-09-21 - GORE-TEX TRANSALPINE-RUN 2009
2009-09-01 - Tour du Mont Blanc 2009
2009-08-08 - Vasque Vértex Fjällmaraton
2009-07-30 - När marginalerna inte är på rätt sida..
2009-06-06 - Neander Trail
2009-05-24 - En rapport från sprintgänget på stafett-SM
2009-05-20 - Om nyttan med musik under Göteborgsvarvet
2009-05-14 - Marathonstatistik eller skorna på hyllan statistik
2009-05-07 - 24H World Challenge i Bergamo
2009-04-28 - Boston Marathon blev mara nummer 54, är det den sista?
2009-04-05 - Premiärmilen - The Movie
2009-03-28 - En vårvinterdag på stigarna runt Täby
2008-12-07 - Årets smurfigaste fest, nej förlåt... årsmöte
2008-11-24 - Milano City Marathon 2008
2008-10-30 - One Night in Seoul...
2008-08-31 - Halv järnman med blytunga ben
2008-08-07 - Blött, blåsigt, långt....men roligt!
2008-07-05 - Lapland Ultra – en berättelse om berg och dalar
2008-06-09 - Ett Nationaldagslopp i kaosets tecken
2008-05-21 - Det bortglömda träningsmomentet
2008-04-26 - När vi tog hatten tillbaka till Nashville
2008-04-13 - Musketörerna angör Malmö -08
2008-03-16 - Rom Marathon 2008
2008-03-05 - Barcelona blev mara nr 49
2008-03-04 - Hemkomna och vältränade
2008-02-12 - Äntligen sub3
2007-12-02 - Milano Marathon 2007
2007-10-15 - Hässelbyloppet 2007 - The Movie

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta