Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Tour du Mont Blanc 2009

1/9 - Altor  


De första tre gångerna jag deltog i Ultra Trail Tour du Mont Blanc sa och skrev jag efter loppet att till Chamonix- dit kommer jag aldrig tillbaka – inte för att springa i alla fall. Förra året, efter min fjärde start, avhöll jag dock mig från ett sådana kategoriska uttalanden. Anledningen var att jag förra året efter sjukdom under uppladdningsfasen tvingades bryta redan efter mindre än en tredjedel av tävlingsdistansen. Kändes tungt då med tanke på att min form vid tester tre veckor innan loppet visat sig mycket bra – väsentligt bättre än vid tidigare starter. Jag kände direkt att så här kan jag inte avsluta min relation med detta kraftprov i Alperna. Jag hängde därför på låset när anmälan för 2009 öppnade tidigt i januari.

De av er som läst mina tidigare alster beskrivande vedermödorna runt Mont Blanc erinrar er kanske att loppet jag pratar om är ganska långt (nu 166km), tämligen kuperat (+/- 9 400hm) och att det ska springas inom en maxtid om 46h. Några problem att fylla maxkvoten om 2 300 deltagare förelåg inte heller detta år. Loppet är otroligt populärt i Alpländerna. I bergslöpningssammanhang är detta lopp förmodligen det finaste man kan vinna (och för all del att bara fullfölja). Möjlighet finns att som en introduktion till det ”riktiga” loppet springa ett par kortare varianter. Sverige var ovanligt välrepresenterat denna gång, hela nio anmälda på långa banan. I övrigt hittades som vanligt de flesta av de tidigare segrarna i loppets sjuåriga historia i startlistan. Där fanns också sjufaldiga Western States- segraren Scott Jurek (som också vunnit Spartathlon de senaste tre åren) som nu skulle göra ett tredje försök runt Mont Blanc.

Min plan i år var att komma till start bättre förberedd än någonsin tidigare – men det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. En fotskada gjorde att löpträning endast kunde bedrivas i mycket begränsad omfattning under tiden 25/6- 20/7. Dock bedrev jag under denna tid ganska ambitiös (men förhatlig) alternativträning. Väl igång med riktig löpning igen var jag en spillra av mitt forna jag. Jag var konsekvent 10- 15% sämre, oavsett distans och träningsform, än vad jag varit några veckor tidigare. Trodde ett tag att min svaghet var ett resultat av löpuppehållet men började efter 2- 3 veckor misstänka annan orsak. En sådan uppenbarade sig ganska oväntat någon vecka in i augusti. Jag har under drygt ett år väntat på en tid hos specialist för en lite komplicerad tandproblematik. Nu gjorde akuta problem att jag tvingades uppsöka tandläkare som kunde konstatera att en infektion förelåg och att omedelbara åtgärder var nödvändiga vilka inkluderade en penicillinkur. Efter bara ett par dagar kände jag att handbromsen inte längre låg på för fullt vid träning! Jag noterade en närmast osannolik förbättring på mycket kort tid. Min lärdom härav är att aldrig ta för lätt på tandproblem!

Körde faktiskt riktigt hårt under en fyraveckorsperiod fram till en vecka innan loppet. Jag orkade med kvantitet men farten var till en början bedrövligt låg. Trots orkeslösheten blev det en weekend- tur till Chamonix den 7- 9/8 där jag med Per- Erik Larsson samt Lars och Tobias Bonnedahl kände på delar av banan. Mycket nyttigt men tungt eftersom handbromsen då fortfarande låg på. Precis lagom till träningshelgen i Åre den 14- 15/8 lossnade det dock. Trots en temperatur på fredagen uppe på toppen på Skutan om blygsamma 3 grader och med vind om 28ms noterade jag riktigt bra tider. Mitt fram tills dess kraftigt stukade självförtroende förbyttes nästan över en natt i en tro på att det här kunde nog trots allt bli riktigt bra.

Sista veckan innan loppet ägnades åt persedelvård, packning och planering. Avfärd till Chamonix skedde torsdag förmiddag (som vanligt) i sällskap med hustru Marie och dotter Johanna. Nummerlappen hämtades ut samma dag. Tidigare år han man varit tvungen att visa upp den obligatoriska utrustning som måste medföras under loppet (jacka, byxor, mössa, överlevnadspåse, bandage, två pannlampor med batterier, visselpipa, legitimation, mat- förnödenheter) redan i samband med nummerlappsuthämtning. Nu var kravet på uppvisande borttaget och i stället ersatt med en minimivikt på packningen om 2 kg (varav vätska max 1 kg) samt ett förbud mot att under loppet byta ryggsäck. Anledningen till skärpta regler var sannolikt förra årets incident med den segrande unge spanjoren Kilian Jornet. Denne sprang loppet utan synlig packning och med mycket starkt stöd längs banan av sitt Team Salomon. Det visade sig vid kontroll efter målgång att han endast bar ett minimalt midjebälte med micro- versioner av den obligatoriska utrustningen. Han fick behålla segern men hans agerande stred uppenbart mot loppets anda och intentioner. Utrustningen bärs ju mycket av säkerhetsskäl – inte för att arrangören vill belägga löparna med onödig vikt. Jag hade personligen gärna sett reglerna satts ännu strängare. Om alla obligatoriska attiraljer medförs är det knappast möjligt att nå en så låg vikt som 1kg exklusive vätska! Vid tidigare lopp har det känts en smula frustrerande att se vissa medtävlare med extremt avskalade packningar när man själv släpat runt på reglementsenlig utrustning. Tror aldrig att jag själv tidigare år startat loppet med en lägre vikt på packningen än 4kg. I år ansträngde jag mig dock rejält för att minimera vikt. Loppet är ju tänkt att vara delvis självförsörjande och därför får endast vatten medföras från de ganska glest placerade vätskekontrollerna. Därmed är ju energidryckspulver en nödvändighet (med tanke på distansen, i mitt fall spetsad med både lite recovery, extra salter och annat smått och gott). Medförde således ett antal egenblandade påsar men valde att avstå energikakor, gels mm. Tidigare år har jag mest burit runt den typen av tillskott och varit så illamående att jag inte kunnat få näringen i mig. Min plan i år var istället att i mån av aptit trycka i mig maximalt vid kontrollerna.

Fredagen ägnades delvis åt en tur med kabinbanan upp till Brevent (2 550m). Temperaturen däruppe var bra mycket drägligare än nere i byn. När vi anlände till Chamonix på torsdagen låg temperaturen på 29 grader och det var endast hårfint svalare på fredagen. Vet inte exakt hur varmt det var när vi klockan 18:30 äntligen kom igång med tävlandet men nog upplevde jag de första timmarna som rejält svettiga. Har väl inte så mycket att säga om loppets första timmar. Fick sällskap redan efter ett par kilometer av Fredrik Ölmqvist som jag träffat dagen innan på hotellet. Såg honom dock inte efter St Gervais efter drygt 20km. Passagen vid kyrkan Notre Dame de la Gorge efter cirka 35km (då det sedan länge är mörkt) var spektakulär. Strax efter den vackert belysta kyrkan går man uppför en några hundra meter lång klipphäll som likaledes var vackert belyst i olika färger. Dessutom stod ett stort antal funktionärer med facklor på båda sidor av banan. Ljudnivån var betydande! Rullade sedan på ganska stabilt. Tyckte att min ansträngningsnivå kändes tämligen behaglig. I jämförelse med mina tidigare starter var det påfallande tomt på medtävlare runt omkring mig. Förstod varför när jag vid tvåtiden på natten fick rapport om att jag låg 34:a. Var kanske ingen stor överraskning eftersom jag vid det laget låg närmare halvtimmen före tidigare bästa- passeringar.

Vid stigningen upp mot Col de la Seigne ( 60km, 2 516hm) började dimma bli ett tilltagande problem. När jag passerade krönet var sikten mindre än fem meter. Trodde att jag hade ganska bra koll på vart jag skulle och var förmodligen inte tillräckligt uppmärksam när jag började nedstigningen mot Lac Combal. Efter några hundra meter insåg jag att jag tappat bort leden. Försökte först att dra mig mot höger men när jag plötsligt befann mig i en ravin där jag ramlade och skrapade ena vaden insåg jag att detta inte kunde vara rätt. Lätt panikslagen provade jag då att dra mig i andra riktningen. Jag famlade mig fram i dimman ett bra tag innan jag till min stora lättnad på nytt hittade en snitsel. Många pessimistiska tankar hann passera i huvudet under tiden utanför banan!

Klämde snabbt en pasta i Courmayeur efter 78km innan jag äntrade grym- stigningen med 800hm på fyra kilometer upp till Refuge Bertone. Började nu känna mig ganska sliten och den känslan förstärktes dessvärre rejält under de följande kilometerna. Med facit i hand tror jag att jag att mitt energiintag till dess varit totalt bristfälligt (trots min rutin). Jag borde ha stoppat i mig mer när jag hade tillfälle och kunde men invaggades kanske i trygghet av att det kändes så bra. Vid det här laget var jag så illamående att det var svårt att få något i sig. Tog dock en soppa och en energi- gel vid kontrollen i Arnuva efter 94km men hann nog inte mer än hundra meter från kontrollen innan alltihop kom upp. Inte helt lyckat med tanke på att det tog mig 2h40m till nästa kontroll.

Det tidsmässiga försprång jag haft mot tidigare år åts nu snabbt upp. Pallrade mig duktigt sliten över Grand Col Ferret, banans högsta punkt (2 537hm). Några kilometer senare blev jag smärtsamt medveten om att bansträckningen ändrats sedan jag senast fullföljde loppet. I stället för relativt enkel löpning (såväl tekniskt som höjdmässigt) så kom nu ytterligare en duktig stigning efterföljd av en teknisk nedförskörning. Endast vetskapen om att hustru och dotter väntade några kilometer bort i La Fouly (efter 108km) ingav någon form moraliskt stöd. Väl på kontrollen intog jag ett skrovmål bestående av lite havredryck, två apelsinklyftor, tre salta kex och en liten bit Parmesan- ost. Bytte drickaflaskor och också skor från mina lätta Salomon Speed Cross till blydojjan Salomon Ultra. Anledningen var att jag känt att det besvärliga underlaget blivit allt svårare att bemästra med den lättare skons begränsade stötupptagning. Kände mig rejält sugen på att kliva av men med tanke på att mitt support- team (hustrun och dottern) planerat att följa mig även vid återstående nåbara kontroller valde jag att köra vidare. Tänkte också att det här är fan i mig sista gången jag utsätter mig för denna plåga och då ska jag väl ändå försöka nå målet.

Strax efter Champex efter 123km kände jag att min neråtgående trend ändå började stabiliseras. Klarade de mycket tunga stigningarna till Bovine respektive Catogne förvisso långsamt men ändå utan att passeras av någon löpare. Väl framme i Vallorcine med knappt två mil kvar visste jag att jag i vart fall skulle kunna ta mig i mål. Sträckan därifrån tog dock modiga 4h vilket kan jämföras med de 2:20h i stort sett samma sträcka tidigare tagit på träning. Nu genomfördes förvisso de sista tre timmarna i mörker (i motsats till på träning). Efter en mycket tung stigning på nästan 1 000hm var det rejält besvärligt att orientera i den steniga terrängen. Samtidigt som pannlampe- skenet måste riktas så långt fram som möjligt för att söka snitslar så måste man hela tiden hålla koll på var fötterna placeras.

Mitt i stigningen fick pulsen en ytterligare obehövlig stegring då jag plötsligt fick tre stenbockar i pannlampe- skenet bara någon meter framför mig. Nu är väl förvisso stenbockar ganska fredliga djur men kroppshyddan och hornen ger ett respektingivande intryck! Valde att lugnt och försiktigt smyga runt djuren och pinnade på lite extra för att lägga dessa bakom mig.

Vid sista kontrollen vid La Flegere (med 7km kvar att löpa) tittade jag bakåt på berget och trots god sikt syntes inga pannlampor. Tänkte att min placering ska jag nog kunna hålla till mål men lyckades ändå passeras av fyra löpare på väg ner mot Chamonix. Min nedförsteknik var ju som vanligt helt underlägsen många medtävlares. Väl nere på plan mark tryckte jag på ganska duktigt sista dryga kilometern. Nådde målet klockan 23:48 där hela det medföljande rese- sällskapet mötte upp. Visade sig att såväl Per- Erik som Lars och Tobias av olika skäl tvingats bryta loppet.

Min tid denna gång blev 29h18m, en bit sämre än vid mina tidigare två fullföljda lopp men å andra sidan är banorna inte fullt jämförbara. Av någon anledning anser sig tydligen arrangören tvungen att göra loppet tuffare år från år (distans, höjdmeter, teknikalitet). Jag kan nog tycka att det räcker nu. Jag är framför allt inte road av att man valt att ytterligare reducera tekniskt sätt relativt enkla avsnitt med synnerligen svårframkomlig terräng. Placeringen 57 får anses helt acceptabel med tanke på att jag som helhet inte tycker mig ha gjort något speciellt bra lopp. Ressällskapet pratar redan om nästa års lopp. Kommer jag tillbaka? Well, när de övriga tjatade vid middagen efter loppet sa jag att jag lämnar avgörandet till min hustru. Man fullföljer inte detta lopp utan förberedelser och förberedelser tar tid. Dessvärre verkar hon inte utesluta ytterligare ett lopp….

/ Tor

P.S Vann loppet gjorde på nytt spanjoren Jornet. Utgår från att han följde reglerna denna gång… Scott Jurek lyckades inget vidare denna gång heller. Kan inte tänka mig att han är så värst nöjd med placeringen 18.



Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "trettiosju" i siffror *


Tidigare Referat
2009-11-03 - New York, New York
2009-10-14 - Grand Trail du Nord
2009-09-21 - GORE-TEX TRANSALPINE-RUN 2009
2009-09-01 - Tour du Mont Blanc 2009
2009-08-08 - Vasque Vértex Fjällmaraton
2009-07-30 - När marginalerna inte är på rätt sida..
2009-06-06 - Neander Trail
2009-05-24 - En rapport från sprintgänget på stafett-SM
2009-05-20 - Om nyttan med musik under Göteborgsvarvet
2009-05-14 - Marathonstatistik eller skorna på hyllan statistik
2009-05-07 - 24H World Challenge i Bergamo
2009-04-28 - Boston Marathon blev mara nummer 54, är det den sista?
2009-04-05 - Premiärmilen - The Movie
2009-03-28 - En vårvinterdag på stigarna runt Täby
2008-12-07 - Årets smurfigaste fest, nej förlåt... årsmöte
2008-11-24 - Milano City Marathon 2008
2008-10-30 - One Night in Seoul...
2008-08-31 - Halv järnman med blytunga ben
2008-08-07 - Blött, blåsigt, långt....men roligt!
2008-07-05 - Lapland Ultra – en berättelse om berg och dalar
2008-06-09 - Ett Nationaldagslopp i kaosets tecken
2008-05-21 - Det bortglömda träningsmomentet
2008-04-26 - När vi tog hatten tillbaka till Nashville
2008-04-13 - Musketörerna angör Malmö -08
2008-03-16 - Rom Marathon 2008
2008-03-05 - Barcelona blev mara nr 49
2008-03-04 - Hemkomna och vältränade
2008-02-12 - Äntligen sub3
2007-12-02 - Milano Marathon 2007
2007-10-15 - Hässelbyloppet 2007 - The Movie

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta