Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

GORE-TEX TRANSALPINE-RUN 2009

21/9 - Cecilia Petersson  


Så heter loppet, och Keep on Running heter den specialskrivna låten som tillsammans med Highway to Hell (!) spelades varje morgon när det var dags att ge sig av på dagens etapp. Men det handlade faktiskt mer om det vi kallade ”extreme hiking” än löpning. Backarna var många och långa, och antingen var de branta eller steniga – eller båda delarna! Ibland fick man klättra med händer och fötter, och mer än ett avsnitt var markerat som ”dangerous section”.

Den första etappen, 35 km med 2543 m uppför och 1915 m nerför, som tog oss från Oberstdorf i Tyskland till Lech i Österrike, kom närmast som en chock! Vadå, jag har ju sprungit Western States och Swiss Alpine... Sträckan tog över 7 timmar för Emelie och mig, som utgjorde Team Ultrapower (man sprang i par)! Det fanns två kontroller, vilket på papperet såg ut att vara tillräckligt, men det tog vääääldigt lång tid mellan km 11 och km 26... Utbudet var detsamma vid alla kontroller alla dagar: Vattenmelon (som dock bytes mot honungsmelon på slutet), banan, apelsin, tigerkaka och energikaka, samt vatten och sportdryck. När vi kom ihåg det tog vi med en macka från frukosten – det smakade himmelskt!

Från dag 2 fick vi sällskap av Kristina, vars lagkamrat Beathe hade problem att klara tidsgränserna, och hon sprang nu i den individuella klassen som växte sig allt större under tävlingens gång. 20% av de 250 lagen tvingades bryta, vilket innebär ca 10% av löparna. Det handlade både om brutna ben och stukningar, och om mer överbelastningsbetonade skador. Emelie, Kristina och jag klarade oss mycket bra. Dels var vi tvungna att hålla igen lite i början eftersom jag hade problem med luftrören (inte optimalt för syretillförseln i branta backar på hög höjd!), och dels hade vi nytta av vår vana att vara ute på långa pass. Vi hade inte ens några blåsor värda namnet, utan våra värsta skador var skrubbsår och ett getingstick! Den andra dagen kändes lite som återhämtning med 25 km, medan dag 3 åter bjöd på långlöpning, 33 km som tog oss nästan 8 timmar! Banprofilerna var på sitt sätt ganska likartade; ibland någon km löpning i början, sedan en eller två branta stigningar på 1000 m eller mer, med efterföljande nerförslöpor. Vi sov alltid i dalarna, så det var alltid nerför på slutet, vilket var vår styrka. Här passerade vi massor av löpare! Vyerna var helt fantastiska; karga berg, snöpudrade berg, gröna böljande dalar, alpkossor, turkosa alpsjöar... Många sprang med kameran. Vi var långt ifrån toppstriden, och det här var lika mycket en upplevelse som en tävling.

På sitt sätt var livet ganska enkelt. Upp, packa väskan och ställa ut den för transport till nästa etappmål, gå till matsalen och äta frukost, konstatera att vädret var på vår sida idag igen (sol eller växlande molnighet och 15-20 grader hela veckan!), och ställa upp sig på startlinjen. Sedan var det bara att följa de mycket frekventa orange markeringarna tills vi var i mål, där det fanns lite att äta och dricka. Därefter begav vi oss till campen för att inrätta oss och duscha, och så var det dags för kvällens pastaparty och visning av bilder och video från dagens etapp. Massage fanns att köpa för hugade ben. Redan innan tio var det mörkt och tyst i salen. Vem var det som sa att St. Anton är en partyort? Vi bodde i gymnastiksalar, och man behövde inte ha någon väckarklocka, för runt halv sex började folk röra på sig, och det var omöjligt att sova. Märkligt nog var det ytterst sällan köer till dusch och toalett, och det fanns alltid varmvatten. Maten var god och pastapartyt bjöd inte bara på pasta utan även på lokala specialiteter, som vi intog i lastbilschaufförsstora portioner! Bilderna och filmen som visades var mycket välredigerade, trots att de inte haft många timmar på sig. Överhuvudtaget var det ett mycket proffsigt arrangemang. Allt flöt som det skulle, och det fanns även de där små detaljerna som betyder så mycket. I en ort låg det t.ex. ett äpple med tryckt välkomsttext vid varje plats på bordet, någonstans hade de kopplat in ett elskåp så att vi kunde ladda våra gps, kameror, mobiltelefoner och andra oumbärliga prylar, och det fanns alltid gott om plats att hänga svettiga träningskläder. De visste vad det handlade om, och de brydde sig om oss!

Dag 4 bjöd på den längsta etappen, 40 km, men den bjöd också på många löpbara sträckor, vilket kändes väldigt skönt! Här korsade vi också gränsen till Schweiz, de tredje landet på vår resa. Där skulle vi tyvärr sova två nätter. Inte för att jag har något emot Schweiz, tvärtom, men här blev vi inkvarterade i skyddsrum. Inget för den som lider av klaustrofobi! En jättelik fläkt gjorde mycket väsen av sig, det var fuktigt, och helt kolsvart när huvudbelysningen släcktes, så hade du glömt ta med ficklampan när du kröp in i ditt lilla fack i de tredubbla våningssängarna var du illa ute!

Den femte dagen var vilodag, dvs. en bergssprint på 6 km. Nåja, sprint och sprint. Rask marsch blev det för nästan allihop. Här behövde lagen inte hålla ihop, utan Emelie, som var den starkare av oss, kunde äntligen sträcka ut i sitt eget tempo. Jag hade mina stavar och hade väldigt stor nytta av dem. Det var skönt att gå i mål vid middagstid och ha eftermiddagen fri. Jag la mig ute med en bok – väldigt skönt att få några timmar för sig själv när man levde så tätt inpå varandra – och passade på att hitta ett Internetcafé. Man levde verkligen i Transalpine-sfären och hade ganska dålig koll på världen utanför! Idag fick jag också skriva mitt livs första autografer! Det var skolbarn som gett sig ut på jakt bland löparna – ett kul inslag!

Dag 6 förde oss in i Italien. Den här etappen var egentligen ganska lätta 37 km, men mina luftrör hade inte mått bra av luften i skyddsrummet, så det var riktigt tungt för mig i början. Kristina var bussig och tog min ryggsäck ett tag, och så småningom hade väl luften omsatts i mina lungor, för plötsligt gick det mycket lättare, och vi kunde dra nytta av den långa nerförslöpan. Vi kom i mål ganska tidigt, och vi kunde sitta i solen och njuta av en stor portion italiensk glass!

På den sjunde dagen ska du vila, sägs det, men någon vila bjöd inte denna 35 km och nästan 7 timmar långa etapp på. Den inledande uppförsbacken var ganska snäll och till viss del löpbar, speciellt som jag nu hade normal lungkapacitet vilket var otroligt skönt, men efter den första kontrollen väntade loppets tuffaste stigning upp till 3012 m – 1300 m på 4 km! När vi klättrat kanske halvvägs i stenskravlet, hörde jag på långt håll hur någon spelade Auld Land Syne på valthorn – mäktigt! Inte så långt från toppen såg vi musikanten i fråga. När det sedan bar nerför, var det grymt brant till en början, och sedan ”bara” brant i största allmänhet, så att man tvingades bromsa större delen av den 15 km långa nerförslöpan, där vi tappade 2300 höjdmeter! Men vi klarade oss bra, och vi knep vår hittills bästa etapplacering – 11:e plats – trots att vi blev stoppade ett par minuter av en fårskock som blockerade vägen!

Det var en speciell känsla att ställa upp på startlinjen den åttonde morgonen och lyssna på Keep on Running för sista gången. Etappen såg på papperet och i sammanhanget inte alltför tuff ut, men det var trots allt en klättring på 1700 m som vi skulle ge oss på under den inledande milen av de 29 kilometerna. Men när det väl började gå utför var det väldigt mycket som var löpbart, och vi måste ha passerat åtminstone 15 lag på väg ner, däribland fyra tjejlag. Några spänningsmoment återstod dock. På en relativt lättsprungen stig – det har varit på sådana avsnitt som de flesta olyckorna har hänt – snubblade jag till och trodde för ett svindlande ögonblick att jag var på väg nerför den branta sluttningen vid sidan av vägen, men jag lyckades återvinna balansen , om än med en något förhöjd puls och adrenalinnivå! Och när vi började närma oss de avslutande flacka kilometerna såg vi ett tjejlag närma sig på serpentinvägen, bara ett par svängar ovanför oss. Men det visade sig att vi var starka även på flacken, och vi lyckades både hålla undan och dra ifrån. Jag kände mig grymt stark när vi äntligen fick sträcka ut i den löpning vi är vana vid på asfaltstigarna längs de milsvida äppelodlingarna. En kilometer före mål serverades champagne, men inte hade vi tid med det, även om det sved i två småländska själar (och en norrländsk) att avstå från gratis champagne! Strax före mål tog vi varandras händer, och sida vid sida korsade Team Ultrapower mållinjen, idag på en tiondeplats! Och trots alla ultralopp jag har sprungit känner jag mig väldigt stolt och glad att ha klarat av Transalpine Run och den speciella utmaning det innebär att springa långa pass åtta dagar i rad i alpin terräng. Inte minst är jag glad över att ha fått göra det i sällskap med Emelie och Kristina! Det var flera andra svenskar som var med och sprang, och vi tillsammans med Christer, Yvonne, Svante, Stefan, Johan och norska Beathe blev ett riktigt bra gäng! Dessutom var det ofta så att man såg ungefär samma löpare under de olika etapperna, och man började prata och utbyta erfarenheter. Löparna var från världens alla hörn, och det bidrog till den fina stämningen.

24 mil, 8 dagar, 4 länder, 15000 höjdmeter, och 47 timmar och 35 minuters löpning (de suveräna skottarna som vann herrklassen hade bara ett par minuter över 24 timmar!!!) – och ja, jag kallar det semester! Sol hade vi gott om, bada (benen) kunde vi göra i en fontän och en iskall damm efter några av etapperna, och ofta vankades det gratis öl efter målgång. Vad mer kan man begära? Men erkännas ska att det var väldigt skönt att få krypa ner i sin egen säng när vi så småningom kommit hem. Och om en vecka väntar något som visst kallas Abborrbacken. Kan de va’ nå’t?



Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "trehundratvå" i siffror *


Tidigare Referat
2009-11-03 - New York, New York
2009-10-14 - Grand Trail du Nord
2009-09-21 - GORE-TEX TRANSALPINE-RUN 2009
2009-09-01 - Tour du Mont Blanc 2009
2009-08-08 - Vasque Vértex Fjällmaraton
2009-07-30 - När marginalerna inte är på rätt sida..
2009-06-06 - Neander Trail
2009-05-24 - En rapport från sprintgänget på stafett-SM
2009-05-20 - Om nyttan med musik under Göteborgsvarvet
2009-05-14 - Marathonstatistik eller skorna på hyllan statistik
2009-05-07 - 24H World Challenge i Bergamo
2009-04-28 - Boston Marathon blev mara nummer 54, är det den sista?
2009-04-05 - Premiärmilen - The Movie
2009-03-28 - En vårvinterdag på stigarna runt Täby
2008-12-07 - Årets smurfigaste fest, nej förlåt... årsmöte
2008-11-24 - Milano City Marathon 2008
2008-10-30 - One Night in Seoul...
2008-08-31 - Halv järnman med blytunga ben
2008-08-07 - Blött, blåsigt, långt....men roligt!
2008-07-05 - Lapland Ultra – en berättelse om berg och dalar
2008-06-09 - Ett Nationaldagslopp i kaosets tecken
2008-05-21 - Det bortglömda träningsmomentet
2008-04-26 - När vi tog hatten tillbaka till Nashville
2008-04-13 - Musketörerna angör Malmö -08
2008-03-16 - Rom Marathon 2008
2008-03-05 - Barcelona blev mara nr 49
2008-03-04 - Hemkomna och vältränade
2008-02-12 - Äntligen sub3
2007-12-02 - Milano Marathon 2007
2007-10-15 - Hässelbyloppet 2007 - The Movie

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta