Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Månadens profil – januari

31/12 - Ida G (Kungsholmenfoton: Olof Gudmundson)  



Egentligen räcker två ord för att presentera januari månads profil: tio mil. Två gånger i sitt liv har hon sprungit distansen. Båda gångerna gjorde hon det snabbare än någon annan svensk kvinna. Men januari månads profilartikel handlar om mer än att sätta rekord. Framför allt handlar den om att fortsätta kämpa även i motgång, när det känns tungt, när alla långhelger är över men mörkret fortfarande ligger kompakt över landet.




”Efter sex-sju mil så brukar jag tänka: Shit. Jag skulle kunna döda för att få komma i mål nu. Jag skulle göra vad som helst bara jag fick sätta mig ner, en liten stund.”




Mörkret har sänkt sig över Kungsholmen. Det är kallt, men i år kom kylan utan snö. Gatorna är bara och den enda snö som syns till är den i vitt filtmaterial som butikshandlarna dekorerat sina skyltfönster med. Vi huttrar lite och hoppar på stället för att hålla kroppen varm medan fotografen ställer in skärpedjupet. Några fotgängare passerar på trottoaren bredvid oss och på den mitt emot. Ett franskt par dröjer sig kvar en stund på andra sidan gatan. De tror bergis att det är en kändis som ska plåtas. Låt oss därför stilla allas nyfikenhet och avslöja januari månads profil. Mina damer och herrar, mes dames et messieurs! Månadens profil för januari 2012 är … Gloria Vinstedt!

Fransmännen har inte fel. Visst kan månadens profil tillskrivas ett visst mått av berömmelse. Inte mindre än två gånger har hon representerat Sverige i mästerskapssammanhang. Båda gångerna placerade hon sig strax utanför prispallen. Hon innehar dessutom det svenska rekordet för damer på 100 km. Tio mil. Det är långt det. Tänk er att springa två maratonlopp efter varandra, sedan ta en tur längs Tjejmilenbanan, toppa det med ett Bellmanstafettvarv, och finalen: ett och ett halvt varv inne på Stadion. Då får ni en ganska bra uppfattning om hur långt det faktiskt är. Ska ni dessutom bräcka Glorias tid måste ni hålla en snittfart på åtminstone 4:34 per kilometer. En som imponerats av Glorias framgångar är Tor Almgren, november månads profil. Hans fråga till Gloria är vad hon tänker göra med sin uppenbart stora talang för riktigt långa distanser. Dags för pallplats nu?

- Jag har funderat hela hösten på om jag ska springa 100 km även i vår eller nöja mig med maran, och det blir nog bara maran. Jag känner inte att suget är tillräckligt stort för att springa 100 km. Jag kommer dock att sakna själva upplevelsen att åka iväg ett gäng löpare, bara umgås med löpare och uppleva andras löpning i några dagar. Hela resan brukar vara väldigt rolig. Nästa år kanske jag deltar, och jag kanske springer några ultralopp till hösten.

Du har ju varit med i EM och VM i 100 km. Berätta lite om hur det går till på en så stor tävling, och där man springer så långt.

- Just VM är upplagt som en flerdagarsgrej. Två dagar innan loppet är det möte med pressen och intervju längst fram på podiet. Det är bara dem som blivit tillfrågade i förväg som blir intervjuade. Jag blev det i år. Det kändes kul. Jag minns att jag var och lyssnade på intervjuerna förra året och tänkte oj, där är favoriterna … Ceremonin som hålls dagen innan loppet är också rolig att delta i. I år vandrade vi genom stan i en parad. Alla går med flaggor och nationsvis. Jag kan alltså inte påstå att det är som någon annan tävling. Ett mästerskap är ett mästerskap, inte som uppladdningen inför en mara. Även när det gäller själva loppet skiljer det sig ganska mycket åt. När man springer 10 mil har man snarare sin dipp efter 4 mil. Det är rätt jobbigt eftersom man då sprungit ganska länge och samtidigt har långt kvar.

Får man bara en dipp eller får man flera?

- Jag har konstant en dipp! Hahaha! Nä, men jag tycker inte att distansen är så himla kul egentligen. Jag vill bara göra en bra tid. Egentligen förstår jag inte hur någon kan tycka att det är kul att springa runt, runt i så många timmar. Det roliga är att vi har ett litet supportteam som vi har kontakt med på varje varv. Varje gång man närmar sig supportbordet så stiger man lite ur dippen. När man passerat bordet så lever man på hejaropen i några kilometer innan man går ner i dal igen, tills nästa gång man passerar. Och så håller det på. Vi har haft ett väldigt bra supportteam, engagerande, hjälpsamma och peppande. Det är väldigt tacksamt, och det kommer jag naturligtvis att sakna. Det är ganska otroligt att de orkar stå där i åtta timmar och vara lika glada varje gång man passerar.

Hur är det med sjukvård under ett ultralopp? Händer det mer?

- Det är fler som kollapsar. När man springer en mara så kanske man ser en eller två löpare som ligger medvetslösa. Här ser man det lite oftare. Det är även fler som behöver vård efteråt. Och det är nog en förutsättning för att kunna springa ultralopp: att inte få fysiska problem på så långa distanser och ha svårt att ta upp föda.

Vad är de största skillnaderna mot maradistansen i energiuppladdning och tränings- och tävlingsupplägg?

- Jag har faktiskt samma träningsupplägg som inför ett maratonlopp. Jag har hört att man klarar sig på maraträning upp till 10 mil så därför har jag haft det. Långpassen blir längre än för en mara, det är väl egentligen enda skillnaden. Eftersom jag inte tycker att det är sådär jättekul med långa pass försöker jag istället ha någon tävling som jag kör som ett träningspass. Matmässigt så laddar man ju några dagar innan. Jag äter mer när jag laddar inför ett ultralopp, och istället för att börja laddningen dagen innan loppet som vid en mara börjar jag snarare två dagar innan. Jag dricker mer Vitargo också inför ett ultralopp. Sist var det inte så bra mat på VM. Då var jag glad att jag hade min Vitargo.

Hur kom du in på ultralöpning?

- Jag halkade in på det. Jag sprang Swiss Alpine. Någon vecka senare fick jag ett mejl där de frågade mig om jag ville springa VM men att jag i så fall var tvungen att kvalificera mig. Jag hade ingen lust att springa 10 mil före en tävling, framför allt inte före ett VM, så jag bestämde mig för att inte delta och tänkte inte mer på det. Lite senare fick jag ett nytt mejl där de sa att jag kunde kvala in på min Swiss-tid och då bestämde jag mig för att vara med ändå. Jag tyckte det lät ganska trevligt att åka ner ett gäng löpare och tävla. Man behövde inte betala för något heller utan hängde bara på.

Vilket råd skulle du ge till löpare som vill satsa på ultralöpning?

- Att inte vara för ung. Om man precis har börjat med löpning så tycker jag inte att man ska satsa på ultradistanser. Jag tror att man kan tjäna på att bygga upp sin snabbhet först.

Hur kom du i kontakt med Studenterna?

- Jag sprang Tömilen och alla funktionärer var så trevliga, framför allt Katarina Ekelöf. Jag frågade hur man gick med i klubben och kom redan veckan efter på träningen. Sedan fick jag väldigt bra driv av Katarina för det visade sig att vi var ungefär lika snabba. Dessutom var hon så öppen och lite tog hand om mig i början. Sådant är ganska skönt när man kommer till en klubb där man inte känner någon. Jag hoppas att det fortfarande finns en sådan person i klubben. Jag var ganska ambitiös i början. Jag gick på varje tisdags- och torsdagsträning och lärde på så sätt känna fler och fler. Jag hittade därför min plats ganska fort.

Vad var din idrottsbakgrund innan du gick med i Studenterna?

- Jag sprang lite grann men höll inte på med någon specifik sport. Jag har alltid tyckt om att träna och har tränat på SATS ganska länge. Under en kort period som 12–13-åring tränade jag även friidrott i Tyresö. Det var ganska roligt. Den längsta löpdistansen då var 800 m. Jag kommer ihåg att vår tränare tyckte att vi skulle tävla. Då tänkte man okej, 60 m och 100 m orkar man ju springa. Det ställde jag alltså upp på. Att komma sist var inte så farligt eftersom det ändå bara var sekunder efter övriga. Men ibland så var vi tvungna att delta i tävlingar som var 800 m, och då kom alltid Hanna Bartholomew och varvade en. Jag kommer ihåg att hon var ruggigt duktig. Hon vann alltid alla tävlingar.

Har du någon förebild?

- Inte någon som jag direkt tänkt på, men häromdagen så blev jag otroligt imponerad. Det finns en tv-serie i Norge, 71° Nord, där två lag kämpar mot varandra i svår terräng. De ska ta sig från en punkt i söder till en punkt i norr på ganska hög höjd och med mycket packning. I slutet är det bara tre personer kvar och då tävlar de individuellt. En av finalisterna var en ung tjej på ungefär 23 år och student. Henne hejade jag på. Hon verkade ha bra lagkänsla men samtidigt vara lite laid-back och ödmjuk. Och sista avsnittet var så jäkla bra! I en av de sista deltävlingarna har övriga tävlande samlat på sig ett rejält försprång till tjejen, som ligger sist. De tävlande får välja mellan att packa den redan tunga väskan med pengar, och då får de behålla pengarna när de kommer i mål. Om de istället inte packar några pengar så har de en lättare packning och kan ta sig snabbare framåt. Eftersom tjejen redan ligger sist så packar hon väskan full med pengar, och väskan är så tung när hon ska sätta den på sig att hon välter. Med den väskan ska hon sedan gå uppför i kuperad terräng i typ två mil. De har kontroller längs vägen och vid varje kontroll kan hon packa på ännu mer pengar, vilket hon också gör. Vid en kontroll är hon dock tvungen att packa ur pengar för att hon inte orkar bära allt. Genom nästan hela den tävlingen gråter tjejen för att det är så tungt. Hon säger att hon vill bryta och man ser verkligen hur hon lider. Men hon fullföljer tävlingen. Hon kommer i mål flera timmar efter både ettan och tvåan, men ändå. När jag såg det så tänkte jag: Gud, vilken tjej! Vilken otrolig tapperhet och styrka! Det är sådant jag förundras över: när man kämpar och kämpar, genom svett och tårar – och att man dessutom kan bjuda på det i tv. Det var hon som gjorde programmet. I slutänden var det dessutom hon som vann hela tävlingen.

Att kämpa på även när det är tungt. Den beskrivningen stämmer lika bra in på Gloria själv. Även om Gloria gjort en kometartad ultrakarriär och fått delta i tävlingssammanhang som andra bara kan drömma om, har vägen till framgångarna varit allt annat än problemfri. Den har kantats av skador – löparknä, hälseneinflammation, ödem kring båda fotknölarna och inflammation i hamstrings. Skador som gjort att hon gång på gång fått börja om med rehab och alternativträning. Ofta har träningen dessutom fått bedrivas på egen hand eftersom Gloria bott på annan ort än Stockholm. Nej, månadens profil kan verkligen inte beskyllas för att ha haft medvind hela vägen. Hon har ofta fått jobba när vinden blåst i motsatt riktning. Jag minns en kommentar i ett mejl för någon vinter sedan: ”Ser jag en crosstrainer igen så skriker jag!”. Det är nog enda gången jag hört Gloria misströsta lite. Hon var mitt inne i en rehabperiod med ett okänt antal crosstrainerpass bakom sig, och egentligen gjorde nog all typ av träning ont just då, men hon vägrade vara passiv. Och även den gången vägrade hon ge upp. Om det är något som jag beundrat hos Gloria genom åren så är det just denna förmåga att alltid komma igen. När jag nu äntligen fått chansen att intervjua Gloria är det en fråga som jag längtat efter att få ställa mer än övriga frågor: Vad är det som motiverar dig?

Vad är din drivkraft?

- För det första så tycker jag det är helt okej att träna själv. Det är lättare också i vardagen att kunna anpassa träningen efter sig själv och själv kunna välja tid och plats. Men – såklart – då får man ingen sparring. Under vinterhalvåret springer jag nästan uteslutande på löpband och löpbandet blir då en typ av sparring. Om man bestämt sig för att springa i en viss hastighet måste man ju medvetet höja eller sänka farten. Man kan inte bara tappa farten omedvetet. Det är väl alltså en av grundförutsättningarna: man ska tycka om att träna själv. Jag tycker naturligtvis om att träna i grupp också. Jag saknar klubbträningarna, det gör jag verkligen. Jag kommer antagligen aldrig hitta någon klubbträning som den som finns här i Stockholm med Studenterna.

Men när du är skadad och återigen måste köra alternativ träning, vad är det som driver dig då?

- Det är nog att ha ett mål någonstans där framme. Jag tycker generellt om att träna så även om jag inte får springa tycker jag om att träna och har ett konditionsmässigt mål. Jag tycker definitivt inte om att köra crosstrainer varje dag, och visst kan träningen vara väldigt tråkig ibland. Rädslan för att tappa snabbhet och uthållighet är dock så pass stor att jag står där och trampar likt förbannat. Samtidigt vet jag att jag ibland inte kommer upp i den fart, nivå eller puls som jag tänkt mig. Det finns ingen ork. Jag brukar tänka då att den tid som jag ändå tränar är bättre än ingenting alls. Om jag hade tänkt köra 90 minuter och har en sådan där trist tråkig dag när jag inte orkar någonting så kör jag kanske 75 minuter istället, för att allting är bättre än ingenting. Å andra sidan … 75 minuter är ju inte så länge om man sätter det i relation till andra saker. Man måste sätta det i relation till vad som är länge. Så brukar jag tänka när jag springer 100 km: Åtta timmar. Hur många timmar jobbar man? Det är ju åtta timmar om dagen. Okej, jag är här och gör mitt jobb. Sedan kan jag gå hem. Dessutom mår jag alltid mycket bättre när jag har tränat, även fast det varit ett skittråkigt pass och jag hade noll energi. Jag mår ändå mycket bättre efteråt.

Vilket är ditt bästa löparråd/träningstips?

- Var allround och träna brett, det vill säga inte bara löpning. Om du är less på löpningen kan det också vara ett sätt att få tillbaka lusten: träna något annat som ändå ger motion.

Under ett maratonlopp kommer man ofta till en fas då man starkt börjar ifrågasätta sitt förstånd och vad man egentligen gett sig in på. Oftast kommer den dippen efter 3 mil, ibland tidigare. Du nämnde tidigare att den dippen snarare kommer efter fyra mil på ett tiomilslopp. Vad är det då som får dig att fortsätta framåt?

- Jag försöker att inte tänka och ifrågasätta vad jag sysslar med så jättemycket. Något som jag verkligen brukar tänka på är att jag längtar något så otroligt till mål. Jag är så trött att jag bara vill sätta mig ner. Den känslan brukar alltså komma efter kanske fyra mil. Efter sex-sju mil så brukar jag tänka: Shit. Jag skulle kunna döda för att få komma i mål nu. Jag skulle göra vad som helst bara jag fick sätta mig ner, en liten stund. Den där längtan gör att jag ändå springer på för om jag inte fortsätter så kommer jag ju aldrig till målet. Då får jag aldrig den där känslan av att äntligen vara framme. Fast för det mesta mår man inte så bra när man går i mål. Man har så fruktansvärt ont och tänker inte särskilt klart eftersom man är så utmattad. Dessutom är det alltid någon som rycker i en och vill att man ska följa med någonstans för exempelvis dopingkontroll, och man följer bara med. Det är tur att vi har ett supportteam som kan ta hand om det för annars hade jag nog bara försvunnit.

Är benen värre än efter en mara?

- Ja, tio gånger värre!

Vilket är ditt bästa respektive sämsta löparminne?

- Mitt bästa löparminne är nog min första mara. Jag kände mig så stark och samtidigt på gränsen till att springa för fort. Den där känslan av att ligga på gränsen är ganska skön samtidigt som den är lite läskig eftersom man vet inte om man kommer att orka hela vägen.

Vilket lopp var det?

- Stockholm Marathon 2006. Mitt sämsta löparminne är nog egentligen alla de där tävlingarna när man har riktigt kass dagsform. Å andra sidan så glömmer man väldigt fort, och det är väl tur det för annars hade man väl inte tävlat igen.

Har du något mål eller någon löpardröm som du vill förverkliga?

- Jag hoppas få tillbaka samma känsla som jag hade våren 2010. Då hade jag flyt i träningen. Jag kände mig nästan aldrig sliten.



* * * Faktaruta * * *


Namn: Gloria* Vinstedt

Ålder: 28 år

Bor: Oslo, Norge

Uppvuxen: i Tyresö

Familj: nej

Medlem i Studenterna sedan: november 2005

Vardagssysselsättning: undersköterska

Aktuell med: innehar det svenska rekordet för damer på 100 km

* Visst klingar det spanskt. Det är det namn hennes biologiska mor i Peru en gång gav henne.












* * * Några snabba * * *


Uppförsbacke eller nedförsbacke? Uppförsbacke.

Plankan eller jägarvila? Plankan.

Fiskartorpet eller Radiohusvarvet? Radiohusvarvet.

Strandcharter eller storstadsweekend? Storstadsweekend.

Falafel eller linssoppa? Falafel. Jag älskar falafel.

Techno eller hårdrock? Techno.

Inget jag prioriterar: jobbet.

Favoritcitat? If you can dream it, you can do it.








* * * Ur fotoarkivet * * *




Dressed for success





Dopingkontroll





Löptur i Norge





Lustiga huset, Italienlägret




* * * Sagt om Gloria * * *


”Redan när jag och Gloria var nya i klubben visade hon prov på en enorm viljestyrka och seghet – egenskaper som absolut är hennes nycklar till framgångarna hon skördat på ultradistanser.”

Christin Bergkvist, klubbkamrat


”Ett av mina första minnen av Gloria är att hon alltid bet ihop och tuffade på som en liten Duracell-kanin genom hagel och regn. Det värsta är att hon inte verkade berörd, inte ens av de tuffaste passen, eller så hade hon bara ett bra pokerfejs.

[…]

Peppande kommentarer som Gloria kunde yttra under ett långpass: ’Är det någon idé att springa så här sakta?! Man kan ju snabbare!’”

Katarina Ekelöf, klubbkamrat




* * * Några rekordtider * * *


Marathon de Paris 2010, 42,2 km:
2:56:10 (18:e plats)

Swiss Alpine Marathon 2010, 78 km:
7:19:16 (fjärde plats)

Sörmland Ultra Marathon 2010, 50 km terräng:
3:50:34 (första plats, banrekord)

VM och EM 100 km 2010, Gibraltar:
7:37:06 (VM/EM-fyra, svenskt och nordiskt rekord, som hon tyvärr blev av med pga en arrangörsmiss)

VM och EM 100 km 2011, Winschoten (NL):
7:55:09 (EM-fyra och VM-sjua, svenskt rekord denna gång)



Var det då du sprang Paris maraton?

- Ja. Å andra sidan kändes det inte lika bra under själva tävlingsdagen. Men bara att få den där perioden då man tränar på och känner sig stark till varje pass, man känner att man har flyt och kan trycka på – den känslan är helt fantastisk. Visst får man vara trött och sliten efter passet, men dagen efter ska man vara återhämtad. Man ska kunna köra det där återhämtningspasset dagen efter och känna att det är ett återhämtningspass, istället för att känna att man inte är tillräckligt återhämtad för att köra ett återhämtningspass. Det var länge sedan jag kände så. Det var väl så gott som då som jag hade det flytet. I slutet av återhämtningspasset kändes det som om jag skulle kunna fortsätta några kilometer till, men det gjorde jag inte för att vara återhämtad till nästa kvalitetspass. Att få den där känslan av att vilja springa mer för att jag är inne i en period då träningen går bra – det är egentligen allt jag begär. Dessutom så genomförde jag nästan all träning under den perioden på egen hand. Så det här med sällskap … hehe … jag vet att jag kan träna ganska bra på egen hand bara kroppen är mottaglig för det.




Hur skulle du med tre ord beskriva dig själv som löpare?

- Ambitiös, och tyvärr tror jag alltid att mer ger mer. Jag önskar att jag var lite mer ”less is more”. Sedan är jag ju definitivt mer uthållig än snabb.

Har du någon akilleshäl?

- Jag tål värme dåligt.

Vem skulle du vilja se som nästa månads profil?

- Matilda Lundmark.

Vilken fråga vill du ställa till henne?

- Jag är lite nyfiken på hur man tränar på kortare distanser. Sprintrarna verkar ha mer och roligare rörlighetsträning inlagd i sina pass än vad vi långlöpare har, och jag tycker att rörlighet är viktigt.

Finns det någon fråga som jag inte ställde som du tycker att jag borde ha ställt?

- Varför väljer man löpning som sport?

Och vad skulle du ha svarat på den frågan?

- För att det är lättillgängligt, det krävs ingen utrustning, det finns många tävlingar som man kan resa runt och delta i vilket innebär en massa trevliga reseupplevelser, och det finns inget som man kan bli så utmattad av som löpning.





Scrapbooking – 4 is a magic number ...

Hon blev fyra i Swiss Alpine Marathon

Ultrakometen: Från ingenstans till fyra i världen

Gloria VM-fyra i debuten på 100 km

100 km-VM: Gloria fyra!

Løyperekorder i Rallarvegsløpet

Vinstedt og Sørstad vant på Ringerike

Världsklass på klubbens ultralöpare

*********************************************************************

Arkivbilderna kommer från Christin B. och Glorias privata fotoalbum.



Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "niohundratjugofem" i siffror *


Tidigare Månadens profil
2012-05-24 - "Ska man dö eller ska man klara sig?"
2011-12-31 - Månadens profil – januari
2011-11-05 - Månadens profil - november 2011
2011-04-03 - Månadens profil - april 2011
2011-03-15 - Månadens profil - mars
2010-11-01 - Månadens profil – november
2010-10-03 - Månadens profil - oktober
2008-12-20 - Månadens profil - december
2008-07-04 - Månadens profil - juli
2007-07-15 - Månadens profil - Juli
2007-04-09 - Månadens Profil - April 2007
2007-02-04 - Månadens Profil - Februari
2006-12-01 - Månadens profil - December
2006-11-08 - Månadens profil - November
2006-09-29 - Månadens profil - oktober 2006
2006-09-01 - Månadens profil - september
2006-08-01 - Månadens profil - augusti
2006-07-01 - Månadens profil - juli
2006-06-01 - Månadens profil - Juni
2006-05-01 - Månadens profil - Maj
2006-04-01 - Månadens profil - april
2006-02-16 - Månadens profil - mars
2006-02-01 - Månadens Profil - februari 2006
2005-12-31 - Månadens profil - januari 2006
2005-12-01 - Månadens Profil - december 2005

Sidor | 1 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta