Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Stockholm HM 2013 – en löparberättelse om att våga

19/9 - Ida G Foto: Thomas Pechhacker  


Ibland måste man våga springa över sin kända kapacitet. Jag kände att det var läge för det i lördags. Träningen har gått bra de senaste veckorna, jag har hållit mig frisk och relativt hel och jag har känt att jag är inne i ett flyt. Det var därför med gott självförtroende som jag ställde mig på startlinjen: du har det inom dig. Om det är någon gång som det är läge att chansa så är det nu.

Att jag skulle slå mitt tidigare PB från fjolåret var jag ganska säker på. Jag visste dock att jag inte skulle känna mig nöjd med en finputsning av perset. 1.25 kändes som en väldigt lockande måltid, och när jag väl var där i tanken så började jag naturligtvis att räkna på hur mycket det skulle krävas för sub85.

Jag försöker att hålla igen när starten går. Ändå lyckas jag hamna ganska långt fram i startfältet, och ganska länge siktar jag Studentryggar som jag sällan ser i vanliga fall under lopp. Så kommer tunneln. Jag tror att tunneln är en bidragande faktor till att resten av loppet går så bra. Jag tappar helt enkelt vanan, eller får aldrig in någon vana, att kolla på klockan och kilometertiderna. I tunnelpartiet får jag springa på känsla, och när jag kommer ut ur tunneln så fortsätter jag så. Jag försöker hitta samma känsla som jag har haft på träning, och det känns som jag hittar den. Ändå går det väldigt fort. Det känns oroväckande att många snabba Studentryggar fortfarande ligger kvar framför. Vad springer jag i för tempo egentligen? Samtidigt som dessa tankar snurrar runt i huvudet krigar jag om fjortondeplatsen under de första fem kilometerna. Tjejen framför vill inte släppa ifrån sig sin placering, och jag kan inte riktigt avgöra om hon löper starkt eller bara aggressivt och snart kommer att tappa. Jag går om henne på Fleminggatan. I övrigt är det sämre om stabila ryggar så här långt fram i fältet. Problemet är att jag hela tiden hinner upp mina ryggar, och därför går det lite för långsamt när jag väl lagt mig bakom. Jag får använda dem som tillfälliga vindskydd och återhämtningszoner innan jag reser vidare. Lite senare dyker det upp en rygg bakifrån som jag har mycket nytta av. Han har lite högre fart än jag, och jag får en känsla av att han inte utnyttjar sin fulla kapacitet. Kanske tänker han att han kan hjälpa mig med lite draghjälp istället. Han drar mig längs hela Söder Mälarstrand och kastar då och då snabba blickar bakåt, som för att se om jag hänger med. Det är en Studentrygg som drar mig. Tyvärr vet jag inte vem.

Men tillbaka till farten. Vid 5 km-passeringen får jag en indikation om vilket tempo som jag egentligen håller. Jag passerar 5 km på 19.22. Det är åtta sekunder från mitt säsongsfärska 5K-pers. Vid 7–8 km känns benen lite stumma och jag blir lite orolig. Jag slår av lite på takten och ägnar mig åt rygglöpning på Lindhagengatan för att samla ny kraft. Ändå passerar jag milen på 39.09, vilket är fem sekunder från mitt årsbästa på milen. Helt fantastiskt – eller helt crazy? Om man tittar på tiderna så är min inledande halva av loppet som en tickande bomb. Det här kan verkligen gå helt åt skogen, tänker jag. Samtidigt så känns det bra. Det är inget plågsamt lopp som jag genomför. Jag springer visserligen väldigt koncentrerat och har inte jättebra koll på vilka som står och hejar i publiken, men jag hör dem. Jag kan njuta av publikstödet när jag springer genom Slussen och ner på Södersidan. Och ger man dem ett litet leende så vrålar de bara ännu mer. Jag känner att jag blir alldeles hög på energi. Thomas är en av de få som jag kan identifiera i publiken. Kanske för att han står på ställen där det är mindre publik och dyker upp som gubben i lådan lite varstans längs banan, än här, än där.

Visst kommer det tunga partier under loppet, men stumheten som jag har fruktat ska komma på grund av mitt aggressiva upplägg infinner sig aldrig. När det blir tungt så är det för att det går uppför, och för att banan snart är slut. I Tantolunden känner jag att jag tappar lite av spänsten i steget och att det börjar kännas jobbigt. Jag har förberett mig på det här avsnittet och pepprar hjärnan med en enda tanke: det-är-så-lite-kvar-nu, så-lite-kvar-nu, så-lite-kvar. Håll i. Så lite kvar. Någonstans i denna fleretappsstigning står Martin och ger en lägesrapport. Han säger något om att det ser bra ut, och jag tror inte att han ljuger. Sankt Paulsgatan. Segt, segt – men oj så lite kvar. Jag trycker. Nu är det verkligen ruggigt lite kvar, och sista backen! När jag släpper på steget och rullar ut för Götgatsbacken stiger jublet från sidorna igen. Ibland får jag NYCM-vibbar av publiken under svenska lopp, och det här är ett sådant tillfälle. Det är magiskt. Jag rullar ut från Slussen, utan gas och utan broms. Nu jävlar! Resten av loppet är egentligen inte så mycket att tala om. Jag springer på allt jag förmår, för nu är det verkligen inte mycket kvar. Det mest minnesvärda under loppet, eller kanske ska jag kalla det ”knorren”, är ändå upploppet, när jag springer in på Norrbro. Först kan jag inte riktigt se tiden, men sedan så ser jag. Klockan visar fortfarande 1.23. Det är höga 1.23, och under min färd över bron ser jag hur klockan slår om till 1.24. Ändå känns det som en blinkning från halvmarabanan till mig: du är så nära nu. Nästa gång.

Kanske var loppet i lördags mitt bästa någonsin, resultatmässigt. Ändå är jag inte säker på om jag värderar det högre än den träning som ligger bakom resultatet. Jag har haft några fantastiska träningsmånader med perfekt sparring. Vi har varken kört passen för hårt eller för löst, utan kontrollerat och med en progressiv ökning enligt plan. Utan min ständige parhäst Anders C. och mina två lok Jordi och Jessica (men även Sofia, Josefin och Emil har hjälpt till) så hade sub85 aldrig blivit verklighet. Då hade jag legat kvar och finputsat fjolårets PB.



Kestin Gn Skrivet den 2013-10-06 11:17
Superbra skrivet. Jag blir riktigt andfådd av att läsa....

Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "sextiosju" i siffror *


Tidigare Referat
2018-03-25 - What I Talk About When I'm Running
2017-04-08 - Bygg upp baksidan
2016-07-28 - Semester à la smurfette
2016-07-24 - Rapport från Semesterhalvmaran
2016-06-11 - En fjärdeplats är inte alltid en fjärdeplats
2016-05-31 - Rapport från Stockholms brantaste!
2016-04-18 - En löpare på språng mot nya höjder!
2016-04-10 - Wien hel och halvmarathon
2016-03-28 - Rapport från ett brödrostlopp!
2016-03-07 - Ulrikas Paris halvmaraton 2016
2015-10-15 - Persen haglade över Hässelbyloppet
2015-08-23 - Stora skräcken på stora skuggan
2015-08-05 - Hofors swimrun – en löparberättelse, med simpauser
2015-04-21 - Äventyret på Manchesters gator
2014-11-04 - Äventyret i Vincennes skogen
2014-02-15 - Bore Cup deltävling 3 Vallentuna
2014-01-11 - Bore Cup deltävling 2 Hemlingby, Gävle
2013-11-08 - Österlen lyser
2013-10-27 - När idrottandet får nya perspektiv: några reflektioner från en debuterande veteran
2013-09-19 - Stockholm HM 2013 – en löparberättelse om att våga
2013-08-04 - Blandad kompott under regntunga skyar
2013-07-28 - Med tunga vikter i Roslagen
2013-05-20 - Skärholmsloppet
2013-05-14 - Livet deLux(e)
2013-03-17 - Klassisk säsongspremiär runt sjöarna
2013-01-05 - Löparen som inte kunde pensionera sig
2012-10-15 - Go West: säsongsavslutning och SGP-final i västerort
2012-10-01 - Lidingöloppet - Topptider av Patrik och Gloria
2012-06-08 - Dunderpers och dubbelseger i Västerås
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta