Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Hofors swimrun – en löparberättelse, med simpauser

5/8 - Ulrika Orrhult & Ida Gudmundson  


Det började med ett sms från Ida förra sommaren: ”Ring mig! Jag är vaken till rätt så sent. Ring!”
Jag blev så klart orolig. Det hade hänt någonting. Jag ringde på en gång.
- Vad bra att du ringde så snabbt. Jo, jag har ett problem.
Jag hann tänka på hennes mamma, att hennes älskare kanske betett sig illa, eller var hennes hälsena på krigsstigen?
- Jag är osäker på om Gloria kan vara med på Ångaloppet.
- Va?
- Vill du vara stand-in?


Har du sett Ida i banorna på Eriksdalsbadet? Det har jag! Jag ligger också där i banorna, och förra sommaren låg jag i banorna avsedd för lek. Min crawlteknik var nämligen inte så välutvecklad då. Ida däremot, hon glider fram. Står korta stunder och pratar med poliskvinnan och andra toksnabba simmare, medan jag står och kippar efter andan som en guldfisk som råkat snurra sig själv ur sin skål. Ida är smidig som en fisk. Jag gick förra sommaren på crawlkurs. Min crawllärare sade att jag måste lära mig att glida. Det gjorde jag inte på hela kursen. Han försökte få mig att slappna av, inte vara så ivrig och gräva mig fram i vattnet. Han tvingade mig andas på vart nionde armtag för att tvingas att slappna av mer. Och glida. Jag upptäckte att jag har bra kondis. Jag behöver inte andas på nio armtag. Jag kan ta det riktigt lugnt. Men jag glider inte så mycket.

Nu skulle jag alltså försöka veva på med armarna utomhus, i kallt, mörkt vatten. Vi möttes upp nästan varje morgon innan jobbet under två veckors tid på en brygga på Reimersholme. Jag försökte så gott jag kunde följa Idas fötter. Senare lade jag mig vid hennes knän istället. Och vevade på med armarna. Fick panik. Höjde huvudet ovanför vattenytan och tog några bröstsimtag, försökte förmå mig att få ner huvudet under vattnet igen. Ida navigerade. Jag försökte hålla paniken borta.

Jag gillar Ida. Och jag ville inte göra henne besviken. Så jag gav mig sjuttsiken på att klara av att träna med henne. I slutet av de två veckorna hade paniken försvunnit (förutom när Bävern skulle ta en simrunda samtidigt som oss). Ändå var jag otroligt glad att det var Gloria och Ida som genomförde Ångaloppet 2014. Jag hade dock upptäckt hur vackert det kan vara att simma utomhus. När Ida och jag fortsatte att simma inomhus på Eriksdalsbadet under vintern, föddes därför idén om att genomföra en swimrun tillsammans. Det skulle dock vara lustbetonat (hur lustfyllt kan det egentligen bli att springa i osmidig våtdräkt, en dolme runt benet, badmössa och simglasögon på huvudet, våta löparskor fyllda med barr, sand och sten…). Bonheur såg dagens ljus.



















Det blev dock inte Stockholm swimrun som Bonheur genomförde tillsammans. Ida kom på att det var mitt i hennes planerade semester. Gloria ryckte in som stand-in. Vi ville ändå få till en swimruntävling tillsammans och hittade då Hofors swimrun, bara drygt 12–15 mil från min hemstad Bollnäs. Jag hämtade Ida på tågstationen i Bollnäs på lördag förmiddag. Vi började med att gå runt i ”stan” och hittade då Intersports outlet med 70% rabatt där vi bunkrade upp vinterkläder och attiraljer. Efter lunch och liten siesta tog vi en lugn jogg runt Lövhaga och genom Granströms hage (mina föräldrar bor där bondgårdarna och åkrarna börjar) och avslutade med ett dopp i Ljusnan. Som vanligt i Bollnäs hann vi få spontanbesök och det därtill obligatoriska fikat med hembakade kakor och bullar och en kladdkaka och trädgårdslandets jordgubbar samt hemmagjord saft. Min pappa var grillmästare på kvällen och precis när vi ätit färdigt ringer min storasyster och berättar att badtunnan är färdig att intas. Vi går på stenkistan och över en liten ö, bakvägen till min systers familjs hus (för att undvika den enligt bollnäsbors mått väldigt trafikerade Växbovägen) och njuter i badtunnan och får för oss att det här är precis vad våra muskler behöver för morgondagens tävlingsäventyr.



















Upp alldeles för tidigt på söndag morgon, men pappa har dukat fram frukost till oss och brett smörgåsar att ta med och snart sitter vi i bilen mot Hofors. Vi fick stanna vid samhällets ”shoppingcentrum” och fråga efter starten. Den äldre mannen vi frågar har full koll. Å andra sidan är det säkert det största som händer i Hofors den här sommaren, att 35 lag ska genomföra en swimrun med totalt 26 km löpning och 3 km simning mitt i samhället och skogarna runtikring.































Startpåsen är uthämtad och medan vi sitter och fikar fylls start- och målområdet med tävlingsglada människor. Ida och jag tycker att de andra 6 damlagen ser väldigt proffsiga ut och vi inser att det finns en risk att vi kan komma sist, men bestämmer oss för att göra det med värdighet, stolta och med snygga steg in över mållinjen. Vi har också bestämt oss för att ta det lugnt och ta oss tid för att njuta. Den planen följer vi till punkt och pricka! Det finns till och med bildbevis på hur vi, visserligen i ledande position då, vid en energistation står i godan ro och fikar, kinderna fyllda med energidryck och bars, spanande ut över bordet vad mer för gott som kan få slinka ner i magen.































Vi lade oss nästan sist i startfältet och joggade väldigt lugnt mot första simningen. Det kändes riktigt kallt och brutalt att kliva ner i vattnet, men simningen var vacker, Hofors kanal mitt i samhället. Jag älskade de låga broarna vi simmade under. Ida gillade dem inte alls. Publik kantade kanalen och jag utnyttjade otillåten hjälp av min pappa som genom att peka med paraplyet på Ida fick mig att hitta henne bland alla andra orangeklädda huvuden. Under den andra bron skär jag mig i fingret. Bättre hade det kunnat börja, men jag försöker intala mig att såret kommer att rengöras kontinuerligt i Gästrikevatten de närmaste timmarna.
























Den andra simningen blir vi omsimmade av två tjejer som simmar bröstsim och glatt pratar med varandra. Varken Ida eller jag kommenterar det, men det kändes väldigt skönt att kunna springa om dem strax efter. Vi passerar flera lag på löpningarna och snart får vi höra att vi ligger etta. Det är dock långt kvar och vi vet att vi är starkast på löpningarna. Ida frågar nästan varje gång vi kommer upp ur vattnet om något damlag har passerat (en gång väntar vi tålmodigt på att funktionären ska gå igenom sin deltagarlista där vi prickades av vid varje upp/nedstigning och vid energistationerna. Vi var fortfarande först).

Hoforsborna är förträffliga på att heja! Kanske beror det på att vi är första damlag, men det känns i alla fall väldigt bra. Det dyker till och med upp en man mitt i skogen och hejar. Min pappa dyker också upp på många ställen och han fick den här dagen den längsta söndagspromenaden på väldigt länge.

Löpningen går till en början på stigar, grusvägar och asfalt genom samhället men sedan blir terrängen mer svårsprungen. Obanad skog och det som i Hofors kallas för grusväg är för mig väldigt stora stenar som är riktigt svåra att springa på. Ett kalhygge ska vi också igenom, men då går vi. Det känns alldeles för svårt att springa. Och varken Ida eller jag tänker riskera några skador för detta lopp.































En simning är så makalös vacker att jag stoppar Ida mitt i den smala kanalen omgärdad av vacker skog och fylld av blommande näckrosor. Hon är svår att få stopp på. Min hand på hennes axel gör ingen verkan, hon viker åt sidan och fortsätter simma. När jag får stopp på Ida tvingar jag henne att lägga sig på rygg och vi njuter lite av det makalöst vackra landskapet!

Ida är vänlig nog att gå med mig upp för de brantaste partierna. Min bråkande baksida känns av, men även tröttheten och låg energinivå. Även Ida blev låg på energi. Under en löpning känns hon väldigt gnällig. Så har jag aldrig sett henne förut. Hon är kissnödig och det mesta är besvärligt. När vi ska kliva i vattnet, en riktigt blåsig och kall simsträcka, står hon kvar och huttrar och gnäller ännu mer.
- Jag fryser!
Nu är jag riktigt orolig. Hon är inte bara gnällig, hela hon skakar och hon berättar att hon har en overklighetskänsla och inte vågar stoppa huvudet under vattnet. Här var jag beredd att bryta, men pinsamt nog upptäcker jag att jag är mer tävlingsinriktad än jag trott och vill gärna göra ett sista försök innan vi ger upp. Jag bestämmer mig för att tvinga i Ida en av mina gel när vi kommer över till andra sidan vattnet. Om vi kommer över. Till slut tror Ida att hon klarar av att simma bröstsim över. En följebåt har hört vår konversation och håller sig väldigt nära oss. Jag ligger väldigt nära Ida under hela simningen och är lite orolig att hon ska drämma till mig av irritation, men jag vågar inte vika från hennes sida (senare berättar hon att hon var rejält irriterad) och över vattnet kommer vi och ner i magen kommer gelen och fram kommer den underbart härliga, glada, pigga och kämparvilliga Ida igen. Vi kallar den kalla händelsen för ”en Manchester”.
























Den längsta löpningen tycker jag var det absolut vackraste. Först är det en rätt så lång stigning och sedan kommer nedförslöpningen med en bäck porlandes precis bredvid oss och ett landskap där Sagan om ringen skulle kunna ha spelats in. Solbergadalens naturreservat. Här håller jag också på att störtdyka ner i marken (jag har gjort rejäla snubblingar och sparkningar med tårna i rötter och stenar tidigare också) men lyckas efter en hel del vevande med armarna och marken väldigt nära knäna att hålla mig på fötter. Vi utnämner genast den fantastiska upphämtningen till ”en Hofors”. Här börjar Ida prata om segervittring och jag börjar då må illa. Jag tror mig inte förmå att öka takten mer. Ida är smart. Hon slutar prata om seger och jag kan koncentrera mig på att hålla mig på fötter och komma fram till den näst sista simsträckan. Ida är rejält less på att simma nu, jag vevar gärna på med armarna, bara för att det tar oss närmare målet. Den sista simningen är i kanalen igen, nu under en ännu lägre bro. Jag njuter. Inte Ida. Så är det bara löpning kvar. När vi passerar ”shoppingcentrumet”, vi springer precis vid in/utgången till Ica och Coop, börjar jag få segervittring och som jag nu vill vinna! Ida får bromsa mig. Jag hade gärna sprungit om det sista av de tre manliga lag som vi hela tiden sprang om på löpningarna, men som alltid kom ikapp oss på simningarna, men två av tre får duga.
































Och i mål springer vi som vinnare av damklassen, vi som ställt in oss på att bli sist med stolthet. Vi blir så glada att vi glömmer stänga av Garminklockan och det går en liten stund innan vi förstår funktionären som ber oss stoppa chippet i mållådan. En snabb dusch i Hofors sporthall (och Ida som förvånat undrar hur ett av damlagen i duschen bredvid kunde bli så fasligt lortig på hela vaderna. Det var i och för sig riktigt leriga partier, men vi var inte i närheten av deras nedsmutsning) och tillbaka till målområdet och världens sämsta speaker (som därmed gjorde honom otroligt rolig att lyssna på) får vi vara med om prisutdelning och ställa oss högst upp på prispallen (ja, parkbänken) och sedan far vi snabbt till tågstationen och tåget mot Gävle. I väntan på tågbyte i Gävle firar vi vår seger på bästa tänkbara sätt, korv med bröd och öl. Bonheur!



























Foton från Bollnäs är tagna av systerdotter
Resterande, från Hofors, är lånade från Hoforsswimruns facebookssida



Inger Olsson Skrivet den 2015-08-06 11:07
Vet att Ulrika är duktig och vi är stolta föräldrar.

Pontus Skrivet den 2015-08-07 03:53
Rolig läsning!

Sofia Skrivet den 2015-08-13 15:20
Underbart att få ta del av ert äventyr i efterhand. Snyggt jobbat må jag säga!

Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "fyrtiofem" i siffror *


Tidigare Referat
2018-03-25 - What I Talk About When I'm Running
2017-04-08 - Bygg upp baksidan
2016-07-28 - Semester à la smurfette
2016-07-24 - Rapport från Semesterhalvmaran
2016-06-11 - En fjärdeplats är inte alltid en fjärdeplats
2016-05-31 - Rapport från Stockholms brantaste!
2016-04-18 - En löpare på språng mot nya höjder!
2016-04-10 - Wien hel och halvmarathon
2016-03-28 - Rapport från ett brödrostlopp!
2016-03-07 - Ulrikas Paris halvmaraton 2016
2015-10-15 - Persen haglade över Hässelbyloppet
2015-08-23 - Stora skräcken på stora skuggan
2015-08-05 - Hofors swimrun – en löparberättelse, med simpauser
2015-04-21 - Äventyret på Manchesters gator
2014-11-04 - Äventyret i Vincennes skogen
2014-02-15 - Bore Cup deltävling 3 Vallentuna
2014-01-11 - Bore Cup deltävling 2 Hemlingby, Gävle
2013-11-08 - Österlen lyser
2013-10-27 - När idrottandet får nya perspektiv: några reflektioner från en debuterande veteran
2013-09-19 - Stockholm HM 2013 – en löparberättelse om att våga
2013-08-04 - Blandad kompott under regntunga skyar
2013-07-28 - Med tunga vikter i Roslagen
2013-05-20 - Skärholmsloppet
2013-05-14 - Livet deLux(e)
2013-03-17 - Klassisk säsongspremiär runt sjöarna
2013-01-05 - Löparen som inte kunde pensionera sig
2012-10-15 - Go West: säsongsavslutning och SGP-final i västerort
2012-10-01 - Lidingöloppet - Topptider av Patrik och Gloria
2012-06-08 - Dunderpers och dubbelseger i Västerås
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta